november 10, 2012 Lämna en kommentar
Veikko har lämnat oss och han har också lämnat kampen till oss yngre. Tacksam för sina harmoniska sista år med många vänners stöd och hjälp var han alltid, in i det sista. Han är nu återförenad med sin livskamrat i minneslunden i Vaxholm, i kretsen av familjen vid minnesstunden i Vaxholms kapell den 9 november 2012.
oktober 12, 2012 3 kommentarer
Veikko har lämnat oss. Han var oerhört älskad och är mycket djupt saknad.
Sisuradio uppmärksammar Veikko och sände idag Virpi Inkeris fina intervju med Veikko, som gjordes i november 2010 (på finska/suomeksi).
september 2, 2012 Lämna en kommentar
Världens bästa Veikko firades på Suomikoti på söndagen den 2 september. Födelsedagsbarnet självt var i mycket god form – han klagar förresten aldrig och då menar jag aldrig – och skar själv upp sina tårtor. Personalen var som vanligt vänlig och tillmötesgående. De bryggde kaffe och lät oss hållas när vi plockade fram kaffekoppar och assietter och ordnade vårt lilla tårtkalas.
Annikki var förstås med, hon blommar alltid upp när hon kommer ut till de andra finska gamlingarna och får några timmars trevlig samvaro och kan prata med Veikko, Tyra och de andra. Nu håller vi bara tummarna för att hon snart ska få flytta dit, hon också, så att hon slipper sitta ensam i sin stora våning på Östermalm.
Pentti hade köpt finfina tårtor, lite annorlunda (särskilt den neongröna…) men jättegoda. Alla åt med ganska god aptit, åtminstone en liten bit var. Veikko berättade att han har gått upp i vikt, hela två kilo på senare tid, och menade att byxorna började sitta åt lite grann. Vi var alla glada över att han såg lite rundare ut i ansiktet, men de två kilona syntes då rakt inte på hans (tidigare) 177 cm långa kropp. Pentti skämtade som vanligt rått men hjärtligt med sin far och sa att snart måste Suomikoti bredda dörrarna så att Veikko ska kunna komma ut och in. Och Veikko skrattade sitt smittande skratt och då skrattade alla andra också. Det råder en sällsynt och speciell jargong mellan Vrtanen Senior och Virtanen Junior, lite finskt rå, som sagt. Men kärleken mellan dem är inte att ta miste på och bättre son än Pentti kunde Veikko aldrig ha.
Stämningen var god och vi fick oss många glada skratt, som vanligt. Särskilt när Tom, vårdare på Suomikoti, och Veikko körde igång sitt snack om vad jag vill kalla deras låtsaskompis, ”295 kilon sonni Laihiasta, jolla on kaksi kultahammasta ja kultainen nenärengas”. (Översättning: ”Den 295 kilo tunga tjuren från Laihia, som har två guldtänder och en nosring i guld”). De pratar varje dag om den där låtsaskompistjuren och hittar på en massa historier om den, och så skrattar de som två barnungar åt sina fantasier.
Onhan se hieman ihmeellistä että ihminen kutistuu vanhetessa.
Sa Veikko, som inte längre är riktigt 177 cm lång. (Översättning: ”Nog är det lite konstigt att en människa krymper ihop när hon åldras”). Ja, Veikko, så är det nog, du har krympt en del i takt med att du åldrats. Men en sak krymper aldrig hos dig: ditt vackra och varma hjärta!
Grattis på födelsedagen, allrakäraste Veikko!
augusti 19, 2012 Lämna en kommentar
Idag hämtade Pentti Annikki hemma hos henne på Östermalm och plockade upp mig (Merit) vid 7Eleven på Renstiernas gata för vidarefärd till Suomikoti.
Eftersom vädret var så varmt och skönt, tog vi med oss en kaffekorg som personalen hjälpte oss med, med nybryggt kaffe, mjölk och socker och härliga bullar av olika slag, och gick ut i den fina trädgården. Det var Veikko, Annikki, Tyra och Marjatta, förutom Pentti och jag.
Det var frodigt, grönt och vacker och stämningen var fin. Glada skratt och mycket prat. Och så frågesport igen (här finns frågorna), precis som förra gången (Tipspromenad för finska åldringar). Pentti och jag gick runt och plåtade de nya, inplastade frågorna och så gick vi igenom dem runt kaffebordet. Alla deltog med liv och lust och många svar var rätt, en del fel och när frågorna var slut ville allihop ha fler, så vi fick leta fram de tidigare frågorna, från förra tipspromenaden och fylla på med dem.
Som vanligt var det några trevliga timmar som förflöt i våra kära Suomikoti-vänners lag. Veikko ser fram emot sin födelsedag om två veckor och Annikki planerar att köpa honom en liten flaska konjak i present. Men det vet han förstås inte om, det ska vara en överraskning!
juli 29, 2012 Lämna en kommentar
Läs först här om besöket hos Veikko på Suomikoti den 29 juli. Vid besöket berättade Veikko och Tyra om tipspromenaden som personalen ordnat åt dem. Någon lätt promenad och några lätta frågor var det definitivt inte frågan om…
Här är de tio frågorna som utgjorde tipspromenaden på Suomikoti. Klicka på frågebilden så förstoras den och frågorna kan läsas. Bladen med frågor var fastsurrane vid björkar och staket och annat och utspridda över ett ganska stort område. Frågorna var inte precis gjorda för ”mindre begåvade” och ingen hade förstås tillgång till Google… (Jag har översatt frågorna till svenska här). Hyvä, suomalaiset!
juli 29, 2012 Lämna en kommentar
Krister Nordström, Pefrtti J Koistinen, Veikkos son Pentti Virtanen och jag (Merit Wager) tillbringade några härliga timmar på Suomikoti söndagen den 29 juli. Det var varmt, lagom mycket sol och jätteskönt på uteplatsen, dit vi tog med oss Veikko. Tra var också med, hon gillar sällskap och är en jättetrevlig och glad kvinna som det är kul att prata med. Hon berättade bland mycket annat att hon är ”den enda gamlingen på Suomikoti som har rymningstillstånd” och att hon åker in till stan lite då och då och går runt och tittar.
Den jättefina personalen packade en kaffekorg åt oss med nybryggt kaffe, koppar, glas och en tillbringare vatten. Krister hade med sig bullar och vi kunde avnjuta ”bullkaffe” i härlig miljö och pata om ditt och datt. Men vi saknade Annikki, som var lite dålig och inte kunde följa med denna gång. Här är en kavalkad av bilder från dagen. OBS! För muspekaren över bilderna så ser ni bildtexterna!
Än en gång konstaterade vi alla som besökte Veikko på Suomikoti att: ”Så här borde alla gamla få ha det”!
juni 17, 2012 Lämna en kommentar
Den 17 juni var det äntligen dags igen att, tillsammans med Annikki Hansen, besöka Veikko, Tyyra, Anna-Liisa och de andra på Suomikoti. Och den här gången med en betydligt gladare Annikki – nu står hon ju äntligen i kö för att själv också få komma till Suomikoti (läs här om Annikkis kamp). Även om hon hade ramlat och skadat sig ganska illa, något hon hela tiden oroat sig för ska hända, var hon efter omständigheterna pigg och verkade starkare än innan beskedet om rätten att ställa sig i kö, kom.
På Suomikoti var allt som vanligt. Personalen var som vanligt lättsam och trevlig och bjöd oss på nybryggt kaffe och småpratade om allt möjligt. Och åldringarna var där och välkomnade Annikki, som de lärt änna genom hennes många besök där. Annikki satt en bra stund och pratade med Veikko och sedan försvann hon och Tyyra, likt två bästisar, in på Tyyras rum ett tag för lite ”girl talk”. Krister Nordström, en klippa, var med under besöket och Pentti förstås som oförtröttligt hämtar Annikki och kör henne till Veikko och sedan hem igen hela den långa vägen till Åkersberga. Och så jag, som har skrivit texten (se under rubriken).
Efter drygt en timme var det lunchdags för de boende och då hade vi hunnit dricka kaffe, äta medhavda bulllar, prata med alla och det var dags att åka. Det spöregnade, Annikki uppfann en regnhatt av en plastpåse och Pentti körde fram bilen ända till porten. Den enda manliga vårdaren följde oss och vinkade farväl.
Nästa gång vi åker till Suomikoti ska det vara sol och varmt så att Veikko och Annikki och vi andra kan sitta ute på den fina uteplatsen!
Veikko & Annikki
mars 18, 2012 1 kommentar
Annikki
Pentti hämtade Annikki på Östermalm och jag plockades upp på Söders höjder och så bar det av – som så mången gång förr – till Suomikoti och Veikko. Annikki hade med sig blåbärskakor, jag hade en kardemummalängd och Pentti hade äpplen och apelsiner.
På Suomikoti sammanstrålade vi med Krister Nordström, som var med och hjälpte Veikko att flytta från hemska Cyrillus för snart två år sedan, och prästen Esko Pietiläinen; båda är ofta med och hälsar på.
Det är till Suomikoti som Annikki har velat få en chans att ställa sig i kö till, men Östermalms stadsdelsförvaltning nekar henne detta hårdnackat. Det är på Suomikoti som Annikki känner att hon lever, det är där hon har fått vänner och känner sig glad och trygg. Men det vill alltså inte Östermalms stadsdelsförvaltnings biståndsbedömare inte att hon ska få göra… Biståndsbedömarna (vilket ord!) och politikerna i stadsdelsnämnden på Östermalm vill i stället att Annikki ska vara ensam ca 22 timmar per dygn i sin stora våning där hon ständigt är rädd och orolig över att hon ska ramla, att hon ska hinna dö om det händer henne något och ingen saknar henne eller om man inte hinner fram i tid. Där ska hon gå, ensam med sin oro, sina förvärkta händer, sin totala ensamhet. Det är “äldrevård i världsklass” med svenska, östermalmska mått mätt!
Veikko, Annikki, Pentti
Utflykterna till Suomikoti är balsam för Annikkis själ och Veikko blir glad när hon kommer. De sitter tillsammans och pratar, med huvudena nära varandra och Annikki stryker Veikko över handen och det ser varmt och kärleksfullt ut. Veikko var lite långhårig idag och vi skojade om att jag ska ta med mig lite hårvax nästa gång så vi får styrsel på stråna. Han har varit lite dålig på att äta också, på senare tid, sa personalen, men med tanke på hans insjuknande och sjukhusvistelse i december förra året så kanske det inte är att undra på att aptiten blivit lite sämre. personalen gör dock vad den kan för att ”göda” honom. Läs Pentti om Veikkos hjärtinfarktsresa genom tre sjuhus på en vecka!
Vi drack kaffe – så snart vi kom satte personalen på bryggaren! – och pratade och Veikko var glad över besöket. Han och Annikki har verkligen fattat tycke för varandra och det märks att Veikko tycker det är fint när hon sitter intill honom och stryker honom över armen och handen och pratar bara med honom. Personalen är med, skrattar, pratar, sitter ner en stund och deltar och går sedan tillbaka till sina sysslor. Allt flyter på lugnt och fint och vi som besöker Veikko och de andra gamla känner aldrig att vi är till besvär eller i vägen. Om det fanns fler sådana här ålderdomshem och personal som på Suomikoti, då skulle man inte behöva känna ångest inför åldrandet och fasa för att en gång hamna på ett hem!
Vi lämnade Veikko, Tyra, Anna-Liisa och de andra när det var dags för lunch. Och när våren hunnit komma en lite längre bit på väg så gör vi ett nytt besök!
En del av den jättefina personalen!
Pentti busar med Tyra
januari 8, 2012 Lämna en kommentar
Här – Pentti tog med sig Annikki till Suomikoti igen – skriver Pentti om dagens besök hos sin pappa, tillsammans med Annikki som han hämtade hemma hos henne och körde hem igen efter besöket.
Veikko har hämtat sig efter sin hjärtattack och operation och är nästan sitt gamla jag igen. Här är några bilder från den glada samvaron runt kaffebordet på Suomikoti idag. Och ett stycke ur Penttis text – ett mycket viktigt stycke – på Annikkis blogg:
Det som slår mig speciellt den här gången, är hur snabbt och humoristiskt personalen deltar i diskussionen även om jag nog märkt det tidigare också, att personalen alltid är med och fyller på med sina tankar. De främjar verkligen på ett enastående sätt tillvaron för de boende och besökande med sin närvaro.
Hoppet ska vara det sista som överger människan, därför kämpar vi, som kämpade för Veikkos rätt till en värdig ålderdom på ett äldreboende där han kan göra sig förstådd och trivas, också för Annikkis rätt till detsamma. Även om det är som att kämpa mot väderkvarnar…
december 12, 2011 Lämna en kommentar
Veikkos hjärtinfarktsresa genom tre sjukhus på en vecka
Veikko på Suomikoti julen 2010
Under natten mellan den lördagen den 3 och söndagen den 4 december ringde telefonen ungefär vid 00:30. Busringning? Utlandssamtal? Något har hänt familjen?
Det var från Suomikoti (Finlandshemmet). Pappa hade körts med ambulans till Södersjukhuset. Tiden stod stilla en stund och det var tyst i luren, innan jag förmådde fråga vad som hade hänt.
Pappa hade fått svårt att andas under kvällen och tack och lov så har man uppsikt över sina boende på hemmet och kan (och vill…) agera snabbt. Sedan vet jag inte huruvida det är praxis att ringa när som helst när något allvarligt händer på äldreboenden. Jag har ju läst om skräckexempel av olika händelser på äldreboenden där man totalt nonchalerar både de boende och deras närstående.
Jag ringde Södersjukhuset och frågade hur det är och om jag kan komma, för pappa har problem med språket och blir lätt förvirrad eftersom han är helt blind. Jag får svaret att han är under operation och därefter ska till intensiven och således inte skulle vara kontaktbar förrän senare under söndagen.
Söndag morgon ringde jag igen för att höra vad som hänt under natten. Fock svaret att situationen är under kontroll (!?) men att pappa skall flyttas till Karolinska Sjukhuset för att de har bättre akutresurser. Efter en snabbförflyttning av pappa till KS möter jag en trött, svag och förvirrad man med slangar, kateter, instrument och syrgasmask. Naturligtvis blev han gladare att höra någon som han förstod och har jag inte förstått det tidigare hur mycket trygghet det finns i språket så var det glasklart nu att det är inte bara är det dagliga som är viktigt utan att det är minst lika viktigt vid ett tillfälle som detta. Jag fick tala med läkaren en längre stund (vilket förvånade mig efter allt prat om bristande resurser hit och dit) och fick en utförlig förklaring om situationens allvar. Förkortat: stabilt men man kan aldrig veta hur det fortlöper – orkar hjärtat eller inte?
Pappa var trött och jag åkte för att hälsa min dotter.
På eftermiddagen gjorde jag ett nytt besök och då kunde pappa och jag prata någorlunda med varandra, trots syrgasmasken. Jag förklarade vad som hade hänt och drog ett av våra grova skämt om mannen som var så lat att han inte ville andas själv. Då fick jag ett brett leende till svar, under syrgasmasken, och det kändes bra. Vi har ju under både svåra stunder och även vardagligt, vårt speciella sätt att lätta på trycket med lite humor och jag kan garantera att det underlättar i alla situationer!
På måndagen den 5 december ringde jag till sjukhuset och fick veta att pappa ville gå upp på natten (det gör han ju i vanliga fall hemma när han behöver besöka toaletten), jag förklarade det här med blindhet och det är väl något som fattas i sjukvården, att förstå detta fullt ut. Sedan körde jag till Finlandshemmet för att hämta pappas ögonmedicin (finns det inte på Karolinska?) och morgonrock, pratade med personalen och berättade för de andra boende vad som hänt. Alla skickade varma hälsningar till Veikko. Tillbaka på Karolinska fick jag veta att pappa hade fått ett eget rum istället för att ligga i en större sal. Genomgång med ansvariga sköterskan angående pappas problem med synen, språket (igen) och att han har mycket kvar av den finska sisun, så titta till honom så att han inte får för sig att ta sig en månskenspromenad!
Tisdag var läget ganska stabilt, men nu började man prata om att flytta pappa till ”hemmasjukhuset”?. Hemmasjukhuset? Danderyds Sjukhus är tydligen det trots att pappa bor i Enskede sedan 1,5 å! Jag fattar ingenting! Vården var god och bemötande av både läkare och övrig personal var gott, men man ödslar massvis av resurser till bara flyttningar av patienter! Får besked att pappa ska flyttas samma dag och jag åker tidigt på eftermiddagen till Danderyd. Väntar och väntar, ringer och ringer. Jag får beske om att akuta fall blockerar alla transporter och då ber jag dem ringa när förflyttningen verkligen ska ske och åker hem emellan. På kvällen fick jag ett samtal om att transporten av pappa skett. Jag åker då till en ytterst förvirrad gammal man som inte har en aning om vad som händer, men som naturligtvis blir glad över att få prata med mig igen.
Jag fick en genomgång med ansvarig sköterska och upprepar allt om pappas situation utöver själva sjukdomsfallet: blindhet, språk mm. Skrivs ingenting om dessa viktiga saker i journalerna? Det borde vara självklart med tanke på dessa flyttningar mellan olika sjukhus av gamla, sjuka och förvirrade människor. Jag har ju dagligen, utöver besöken, ringt och tolkat per telefon mellan pappa och personal om pappas behov och vad personalen vill ha sagt till honom, och även om jag inte har någonting emot det, så ser jag det ändå som en brist när man tänker på det som enligt lag idag gäller för de nationella minoritetsspråken (som finska).
På onsdag blev det dags att börja tänka på att köra pappa tillbaka till Suomikoti, det skedde på fredag den 9 december. Pappa fick komma hem! Jag kunde äntligen slappna av för jag visste att nu var pappa i trygga händer.
På söndag den 11 december träffade jag en fortfarande trött, men glad och lycklig man, tillbaka i sina invanda rutiner, den glada personalen och de bekanta medboendena. Ordningen är nu återställd och livet går vidare.
Men – jag blir ju dock ganska fundersam över vart vi är på väg.
Jag har själv gått igenom ett komplicerat lårbensbrott på 60-talet, svårt armbrott på 70-talet, en canceroperation på 90-talet. Då kunde jag någorlunda göra mig hörd och jag kan konstatera att vården i sig är lika god i dag som då, med bättre metoder och teknik. Men allt annat runt omkring??? Om inte anhöriga är mycket aktiva, så kan ju inte de stackars förvirrade, otrygga patienterna och speciellt gamlingarna, tala för sin rätt. Och ännu värre är det förstås om det finns språkproblem. Hur går det då med tillfriskandet när man mår dåligt av olika anledningar men inte förstå vad som pågår?
Det är medmänskligheten i samhället, äldrevården, skolan m.m. som får ge vika för en s.k. effektiviteten och ”sparandet”. Men, som i många av dagens företag: man spar hundralappar och förlorar tusenlappar på fel tänk. Jag undrar om det inte skulle vara samhällsekonomiskt betydligt fördelaktigare att människor hade trygghet i medmänsklighet som resurs?
Pentti
En sista kamp 