En härlig sommardag på Suomikoti!

Krister Nordström, Pefrtti J Koistinen, Veikkos son Pentti Virtanen och jag (Merit Wager) tillbringade några härliga timmar på Suomikoti söndagen den 29 juli. Det var varmt, lagom mycket sol och jätteskönt på uteplatsen, dit vi tog med oss Veikko. Tra var också med, hon gillar sällskap och är en jättetrevlig och glad kvinna som det är kul att prata med. Hon berättade bland mycket annat att hon är ”den enda gamlingen på Suomikoti som har rymningstillstånd” och att hon åker in till stan lite då och då och går runt och tittar.

Den jättefina personalen packade en kaffekorg åt oss med nybryggt kaffe, koppar, glas och en tillbringare vatten. Krister hade med sig bullar och vi kunde avnjuta ”bullkaffe” i härlig miljö och pata om ditt och datt. Men vi saknade Annikki, som var lite dålig och inte kunde följa med denna gång. Här är en kavalkad av bilder från dagen. OBS! För muspekaren över bilderna så ser ni bildtexterna!

Än en gång konstaterade vi alla som besökte Veikko på Suomikoti att: ”Så här borde alla gamla få ha det”!

Far Veikko och son Pentti

Krister, Veikko, Tyra och Pentti

Pertti och Veikko

Frodig växtlighet  i Suomikotis trädgård

Odling  på Suomikoti

Krusbär. Suomikotis trädgård.

Svarta vinbär. Suomikotis trädgård.

Utanför Suomikoti

Utanför Suomikoti

Veikko, Pentti, Krister

Veikko

Suomikotis växthus 29 juli 2012

Annonser

Pentti och Annikki på Suomikoti

Här – Pentti tog med sig Annikki till Suomikoti igen – skriver Pentti om dagens besök hos sin pappa, tillsammans med Annikki som han hämtade hemma hos henne och körde hem igen efter besöket.

Veikko har hämtat sig efter sin hjärtattack och operation och är nästan sitt gamla jag igen. Här är några bilder från den glada samvaron runt kaffebordet på Suomikoti idag. Och ett stycke ur Penttis text – ett mycket viktigt stycke – på Annikkis blogg:

Det som slår mig speciellt den här gången, är hur snabbt och humoristiskt personalen deltar i diskussionen även om jag nog märkt det tidigare också, att personalen alltid är med och fyller på med sina tankar. De främjar verkligen på ett enastående sätt tillvaron för de boende och besökande med sin närvaro.

Hoppet ska vara det sista som överger människan, därför kämpar vi, som kämpade för Veikkos rätt till en värdig ålderdom på ett äldreboende där han kan göra sig förstådd och trivas, också för Annikkis rätt till detsamma. Även om det är som att kämpa mot väderkvarnar…

Veikko utkämpar ännu en kamp

Vi har fått oroväckande nyheter. På förmiddagen den 4 december, meddelade Pentti Virtanen, Veikkos son, på sitt lite lakoniska finska sätt följande:

Lite tråkiga nyheter från i natt. Pappa har opererats i natt efter en hjärtinfarkt och finns nu på Karolinska sjukhuset  i Solna. Tillståndet är, efter omständigheterna, stabilt.
 Jag återkommer under dagen.

Senare samma dag, vid 16-tiden, kom följande meddelande på Pentti. Och mitt i oron och sorgen så drar man på smilbandet när man tänker på deras fantastiska relation som in i det sista innehåller den kärva finska humorn som de båda alltid haft och visat:

Hej alla!

Det var tydligen ganska allvarligt och läkaren kan inte säga mera än att hjärtat är svagt.

Det är svårt att kommunicera med pappa när han har syrgasmasken på, men vi hade ändå en dialog.
 Ni vet säkert ju vi har den där råa (men hjärtliga) finska tonen mellan oss, jag och pappa, och jag ville se om den fungerar nu också.

Jag sa till pappa att han får väl sluta att larva sig och göra en liten ansträngning att andas själv. Det blev ett stort leende under masken och en knappt hörbar kommentar:

”No niinhän se laiska hikoo syödessäänkin”.
 (Nå ja, den late svettas ju också när han äter”.).

Det finns humor och det finns äkta sisu så långt pappa kan hjälpa det, men sedan är det kanske någon annan som bestämmer hur landet ska ligga. Mycket gott har han gjort så det borde nog ge lite extra poäng till hans fördel.

Tack alla mina och Veikkos vänner för ert stöd, nu som tidigare!

Pentti

Vi sänder våra varma tankar till Pentti och andra i familjen och hoppas att vår käre krigsveteran Veikko ska klara att utkämpa också detta slag och överleva ännu en självständighetsdag, den 6 december, för det Finland som han stred för.


Första advent: Julmarknad på Suomikoti

Pentti var bortrest, men Pertti Johannes Koistinen och jag åkte ut till Suomikoti för att hälsa på Veikko men också för att titta in på Suomikotis traditionsenliga julmarknad.

Det var väldigt mycket folk där. Pertti och jag ledde Veikko till festsalen där massor av marknadsbord stod uppställda med allehanda prylar, kläder, tavlor, prydnadssaker, skivor etc låg uppradade. Veikko fick ett glas saft och en jultårta (finsk julstjärna, smördeg, plommonsylt i mitten) och vi turades om att sitta med honom.

Massor av människor kom fram och pratade med Veikko. En del kände han sedan tidigare, många var översvallande glada över att se honom ”live” för första gången, de hade bara sett honom i tv och följt hans hårda kamp för att få komma till Suomikoti. Veikko lyste som en sol, han trivdes med uppmärksamheten och pratade glatt med dem alla.

Efter någon timme gick vi upp till matsalen där adventsstakarna lyste och kaffe fanns i termosen. Jag hade med mig lussekatter, Pertti hade köpt jultårtor. Vi fick en trevligt timme med Tyra som visade lite ungdomsfotografier och en artikel ur tidningen Itä-Savo från oktober, med en jättebild av henne själv, Raili och Veikko och en bra artikel som berättade om Suomikotis verksamhet.

Veikko mådde fint och ville inte vila när vi lämnade honom och Suomikoti efter mer än två timmars trevlig samvaro. Han satt – som vanligt – omsvärmad av ett gäng damer, både personal och boende, och verkade må som en prins i en bagarbod!

Marja Saarela och Veikko

Raimo Havilehto, Pertti J Koistinen och Veikko

Paula Ehrnebo och Veikko

Anne Neffling och Veikko

Besök hos Veikko på Suomikoti den 6 november 2011

Idag var vi ganska många som hälsade på hos Veikko: Annikki Hansen, som Pentti Virtanen hämtade på Östermalm och som inget hellre vill än komma till Suomikoti men motarbetas av Östermalms stadsdelsförvaltning; Pertti J Koistinen, en person som jag gärna skulle se som nästa ordförande för RSKL (Ruotsinsuomalaisten Keskusliitto, Sverigefinska Riksförbundet) och hans fru Anna-Maija; Mikko Viitala, en av eldsjälarna bakom kampen för att Veikko skulle få flytta från Cyrillus i Vaxholm till Suomikoti; Krister Nordström som också deltog i kampen för att Veikko skulle få flytta och som hjälte till med flytten när den äntligen blev av och så jag själv, Merit Wager.

Kaffe och bullar intogs tillsammans med de andra boende och sedan satt vi och pratade i Veikkos rum, givande samtal där vi delade ed oss av nyheter på det sverigefinska området, bestämde oss för att vidta en del mått och steg på olika områden. Annikki och Veikko deltog i samtalet som inkluderade allt från ”förr i tiden”, hembygden, nutiden, sociala medier och lite annat smått och gott.

det blev några trevliga timmar av umgänge och gemenskap, och när vi var på väg hem i bilen, Pentti, Annikki och jag, sa Annikki: ”Man hör aldrig någonsin Veikko klaga på någonting. Han är bara så positiv och förnöjd hela tiden! Och det är sant. På Suomikoti kan han känna sig trygg, glad och säker. Höra sitt modersmål, prata med andra som känner till hans lands historia och har liknande bakgrund som han själv. Inte undra på att Veikko är nöjd!

Tänk om svenska gamlingar kunde få njuta av sin ålderdom så som de finska gamlingarna på Suomikoti i stället för att vanvårdas på boenden drivna av snikna typer som vanvårdar dem – som Attendo noCare och noCare(ma)!

Veikko och Annikki.

Pentti. I bakgrunden Tom.

Veikko, Annikki och Tyyra.

Veikko, Pertti, Krister och Annikki.

Mikko och Veikko.

Kommunstyrelsens ordförande i Vaxholm besökte Veikko

Det var mycket uppskattat både av Veikko och oss som fört Veikkos talan och kämpat för att han skulle få lämna äldreboendet Cyrillus i Vaxholm och flytta till Suomikoti, att kommunstyrelsens ordförande i Vaxholm, Per Mosseby, idag besökte Veikko!

I ett av de värsta snöovädren på länge kämpade Pentti Virtanen och jag (Merit Wager) oss fram i oändliga bilköer och långa omvägar i rena rama snööknen. Man såg inte mycket, det var som en tät dimma av snö. Vart man än tittade var det bara vitt, vitt, vitt. Pentti passade förstås på att köra lite vinterrally på några småvägar, det var uppiggande!

Vuokko Aspfors-Toivonen, eknomiansvarig på Suomikoti, hade ordnat med kaffe och smörgåstårta i festsalen och där kunde vi prata med Veikko och om hur Suomikoti drivs etc. Per Mosseby såg en märkbar skillnad till det bättre hos Veikko och Veikko berättade att han gått upp hela 10 kg sedan han kom till Suomikoti. ”På Cyrillus satt pappa ensam på sitt rum och någon kom in med kaffe och en macka till frukost”, berättade Pentti. ”Ja, här äter de frukost tillsammans och då är det gröt och yoghurt, juice och kaffe och bröd, en rejäl frukost,” sa Vuokko.

Vuokko berättade också för Per Mosseby om hur verksamheten drivs som en ideell förening och att man satsar starkt på personalen som har goda löner (lite över avtalsmässig lön). ”Vi har 90 personer på lönelistan, ca 71 årsarbetare”, berättade Vuokko. ”det är ca 1,4 anställd per boende. Fem sjuksköterskor och egen, finsktalande läkare har vi också. Och vi satsar mycket på utbildning, nu senast fick alla, varenda en inklusive vaktmästaren, gå en utbidning om demens. Det är viktigt att man förstår demenssjuka, varför de blir aggressiva etc.”

Per Mosseby var genuint intresserad, men blev lite förvånad över personaltätheten och undrade om det utfördes mycket ideellt arbete av frivilliga. ”Nej”, sa Vuokko. ”Alla är anställda och vi betalar bra löner. Vi gav t.o.m. en lite större löneökning nu, än avtalet krävde. Vi har så duktig personal”.

Efter kaffet visade Vuokko bastun, där en trevlig bild av Veikko och Per på bastulaven togs Tidigare har bilder tagits av Veikko tillsammans med socialminister Göran Hägglund och tillsammans med EU- och migrationsminister Astrid Thors tagits i bastun, så det börjar bli en tradition att alla Veikkos gäster förevigas där.

När Per Mosseby tog farväl, lovade han att komma tillbaka på sommaren då man kan sitta på den fina uteplatsen och även ta en titt in i Suomikotis växthus. Kanske tar han då med sig någon eller några andra också, från Vaxholm. Vuokko hälsade honom välkommen tillbaka och tackade för att han kommit på besök. Innan han lämnade Suomikoti skrev han, som alla gster, i gästboken. Det han skrev var ett mycket gott betyg åt Veikkos och 53 andra sverigefinländares hem och det gjorde oss alla glada:

Nytt ministerbesök på Suomikoti – Finlands EU- och migrationsminister Astrid Thors hälsade på Veikko den 5 februari 2011

Idag, Runebergsdagen den 5 februari, blev en ny fin högtidsdag för Veikko. Dels var det ju Runebergsdagen, och efter maten vankades runebergstårtor; dels  – och det var nog det som gladde Veikko mest – kom Finlands EU- och migrationsminister Astrid Thors på besök. Hon var den första av fyra ministrar och en president (!) som uttalade sig när behandlingen av Veikko i Vaxhoms kommun blev allmänt känd. Hon sa då:

Vaxholms kommun i Sverige skall låta Veikko Virtanen få vård på finska. Vi vet att immigranter när de åldras kan tappa det språk de lärt sig som vuxna. Därför har man uttryckligen i lag och nordiska konventioner velat trygga åldringsvård åt personer från andra nordiska länder på eget modersmål. Nu borde Veikko skyddas av dessa regler.

Tillsammans med ministern kom också riksdagsledamoten Nina Lundström, FP, som engagerat sig i sverigefinska frågor och som också tog en del kontakter och agerade på olika sätt i Veikkos fall. Det var mycket glädjande att också hon var med och ett hopp ställs till henne att hon håller sig väl informerad om sverigefinska äldrefrågor och kan föra ut vad det innebär att vara en nationell minoritet och vad lagstiftningen kring de fem nationella minoriteterna stadgar och ger dem för rättigheter.

Närvarande var även ministerrådet Juha Markkanen från Finlands ambassad. Socialattaché Timo A. Tanninen, som med intresse och ansvar också för äldrevårdsfrågor för sverigefinländare kunde dessvärre inte närvara. Han var däremot med och firade Veikkos 90-årsdag, och höll ett fint tal till Veikko .

Det bjöds på kaffe och smörgåstårta i fina salongen, där också Veikkos födelsedag firades. Det är ett stort, ljust och harmoniskt rum. Och runt kaffebordet flöt samtalet väldigt fint. Ministern var genuint intresserad av hur Veikko hade det, när han kom till Sverige, vad han gjort här, hur han trivs på Suomikoti  och om personalen är snäll. Hon hade också en del frågor om Veikkos insatser i kriget – något som Veikko har tydliga minnen ifrån och gärna berättar om. (Texten fortsätter efter filmen).

Det var mycket  trevligt för alla inblandade – jag tror definitivt att gästerna tyckte det också – att under lättsamma och gemytliga former samlas och umgås men också förmedla information om hur läget ser ut för finskspråkiga äldre i Sverige. Stiftelsen Suomikotis ordförande Marja-Liisa Sairanen och chefen för verksamheten Katriina Åberg, kunde berätta om saker som man som utomstående baxnar över. Som t.ex. att Stolholms stad har infört ett avhumaniserat system där man på Suomikoti inte vet vilka nya äldre som kommer dit. Katriina Åberg sa:

Vi vill ju gärna veta vilka som kommer att flytta in, så att vi kan bjuda hit dem och deras anhöriga på en rundvandring och en kopp kaffe redan innan den gamla flyttar in. gamla människor måste ju få veta var de ska bo, känna att de är välkomna och vi vill ju också kunna planera lite så att vi kan bedöma på vllken avdelning han passar bäst. ja, och så etablera en god kontakt med den inflyttades släktingar.

Ett självklart sätt för Suomikotis chef och personal att visa repsekt för de gamla som kommer att tillbringa sin sista tid i livet hos dem, men inte för Stockholms kommun som avidentifierat människorna som står i äldreboendekö som om de vore konservburkar som ska ställas på en hylla långt in i ett skafferi. Detta upprörde alla närvarande och det är något som vi måste se till att det blir ändring på.

Det är en fröjd varje gång att besöka Suomikoti! Idag var en extra trevlig dag, och att träffa de engagerade och genuint intresserade Astrid Thors och Nina Lundström var en fantastisk bonus. Intresserad och med i samtalet och på rundvandringen var också Juha Markkanen från ambassaden och naturligtvis Katriina Åberg och Marja-Liisa Sairanen, Mikko Viitala, liksom Pentti.

Mikko, Pentti och jag blev kvar när alla andra gäster åkt, efter ett litet improviserat ”korridorsnack”. Innan hon åkte hann ministern också prata med Viljo, född samma år som Veikko, alltså 1920, och krigsveteran även han. Han hade klätt sig fint och kommit från den andra avdelningen tillsammans med Timo, ytterligare en i den mycket trevliga och vänliga personalen på Suomikoti – för att också få byta några ord med ministern, som imponerade genom sin naturliga vänlighet och sin förmåga att inte bara sitta där utan också lyssna och ställa relevanta frågor. Det blev mycket lyckat och Viljo och Veikko kom sedan i gång ordentligt och pratade krigsminnen medan vi andra lyssnade och ställde frågor..

Och Veikko sa, förnöjt: ”Kyllä oli mukava päivä kun tuli niin pajon ihmisiä! ”(Det här var nog en trevlig dag när det kom så många människor).

OBS! Dubbelklicka på bilderna för att se dem i större storlek!