Pentti om Veikkos hjärtinfarktsresa genom tre sjukhus på en vecka

Veikkos hjärtinfarktsresa genom tre sjukhus på en vecka

Veikko på Suomikoti julen 2010

Under natten mellan den lördagen den 3 och söndagen den 4 december ringde telefonen ungefär vid 00:30. Busringning? Utlandssamtal? Något har hänt familjen?

Det var från Suomikoti (Finlandshemmet). Pappa hade körts med ambulans till Södersjukhuset. Tiden stod stilla en stund och det var tyst i luren, innan jag förmådde fråga vad som hade hänt.

Pappa hade fått svårt att andas under kvällen och tack och lov så har man uppsikt över sina boende på hemmet och kan (och vill…) agera snabbt. Sedan vet jag inte huruvida det är praxis att ringa när som helst när något allvarligt händer på äldreboenden. Jag har ju läst om skräckexempel av olika händelser på äldreboenden där man totalt nonchalerar både de boende och deras närstående.

Jag ringde Södersjukhuset och frågade hur det är och om jag kan komma, för pappa har problem med språket och blir lätt förvirrad eftersom han är helt blind. Jag får svaret att han är under operation och därefter ska till intensiven och således inte skulle vara kontaktbar förrän senare under söndagen.

Söndag morgon ringde jag igen för att höra vad som hänt under natten. Fock svaret att situationen är under kontroll (!?) men att pappa skall flyttas till Karolinska Sjukhuset för att de har bättre akutresurser. Efter en snabbförflyttning av pappa till KS möter jag en trött, svag och förvirrad man med slangar, kateter, instrument och syrgasmask. Naturligtvis blev han gladare att höra någon som han förstod och har jag inte förstått det tidigare hur mycket trygghet det finns i språket så var det glasklart nu att det är inte bara är det dagliga som är viktigt utan att det är minst lika viktigt vid ett tillfälle som detta. Jag fick tala med läkaren en längre stund (vilket förvånade mig efter allt prat om bristande resurser hit och dit) och fick en utförlig förklaring om situationens allvar. Förkortat: stabilt men man kan aldrig veta hur det fortlöper – orkar hjärtat eller inte?

Pappa var trött och jag åkte för att hälsa min dotter.

På eftermiddagen gjorde jag ett nytt besök och då kunde pappa och jag prata någorlunda med varandra, trots syrgasmasken. Jag förklarade vad som hade hänt och drog ett av våra grova skämt om mannen som var så lat att han inte ville andas själv. Då fick jag ett brett leende till svar, under syrgasmasken, och det kändes bra. Vi har ju under både svåra stunder och även vardagligt, vårt speciella sätt att lätta på trycket med lite humor och jag kan garantera att det underlättar i alla situationer!

På måndagen den 5 december ringde jag till sjukhuset och fick veta att pappa ville gå upp på natten (det gör han ju i vanliga fall hemma när han behöver besöka toaletten), jag förklarade det här med blindhet och det är väl något som fattas i sjukvården, att förstå detta fullt ut. Sedan körde jag till Finlandshemmet för att hämta pappas ögonmedicin (finns det inte på Karolinska?) och morgonrock, pratade med personalen och berättade för de andra boende vad som hänt. Alla skickade varma hälsningar till Veikko. Tillbaka på Karolinska fick jag veta att pappa hade fått ett eget rum istället för att ligga i en större sal. Genomgång med ansvariga sköterskan angående pappas problem med synen, språket (igen) och att han har mycket kvar av den finska sisun, så titta till honom så att han inte får för sig att ta sig en månskenspromenad!

Tisdag var läget ganska stabilt, men nu började man prata om att flytta pappa till ”hemmasjukhuset”?. Hemmasjukhuset? Danderyds Sjukhus är tydligen det trots att pappa bor i Enskede sedan 1,5 å! Jag fattar ingenting! Vården var god och bemötande av både läkare och övrig personal var gott, men man ödslar massvis av resurser till bara flyttningar av patienter! Får besked att pappa ska flyttas samma dag och jag åker tidigt på eftermiddagen till Danderyd. Väntar och väntar, ringer och ringer. Jag får beske om att akuta fall blockerar alla transporter och då ber jag dem ringa när förflyttningen verkligen ska ske och åker hem emellan. På kvällen fick jag ett samtal om att transporten av pappa skett. Jag åker då till en ytterst förvirrad gammal man som inte har en aning om vad som händer, men som naturligtvis blir glad över att få prata med mig igen.

Jag fick en genomgång med ansvarig sköterska och upprepar allt om pappas situation utöver själva sjukdomsfallet: blindhet, språk mm. Skrivs ingenting om dessa viktiga saker i journalerna? Det borde vara självklart med tanke på dessa flyttningar mellan olika sjukhus av gamla, sjuka och förvirrade människor. Jag har ju dagligen, utöver besöken, ringt och tolkat per telefon mellan pappa och personal om pappas behov och vad personalen vill ha sagt till honom, och även om jag inte har någonting emot det, så ser jag det ändå som en brist när man tänker på det som enligt lag idag gäller för de nationella minoritetsspråken (som finska).

På onsdag blev det dags att börja tänka på att köra pappa tillbaka till Suomikoti, det skedde på fredag den 9 december. Pappa fick komma hem! Jag kunde äntligen slappna av för jag visste att nu var pappa i trygga händer.

På söndag den 11 december träffade jag en fortfarande trött, men glad och lycklig man, tillbaka i sina invanda rutiner, den glada personalen och de bekanta medboendena. Ordningen är nu återställd och livet går vidare.

Men – jag blir ju dock ganska fundersam över vart vi är på väg.

Jag har själv gått igenom ett komplicerat lårbensbrott på 60-talet, svårt armbrott på 70-talet, en canceroperation på 90-talet. Då kunde jag någorlunda göra mig hörd och jag kan konstatera att vården i sig är lika god i dag som då, med bättre metoder och teknik. Men allt annat runt omkring??? Om inte anhöriga är mycket aktiva, så kan ju inte de stackars förvirrade, otrygga patienterna och speciellt gamlingarna, tala för sin rätt. Och ännu värre är det förstås om det finns språkproblem. Hur går det då med tillfriskandet när man mår dåligt av olika anledningar men inte förstå vad som pågår?

Det är medmänskligheten i samhället, äldrevården, skolan m.m. som får ge vika för en s.k. effektiviteten och ”sparandet”. Men, som i många av dagens företag: man spar hundralappar och förlorar tusenlappar på fel tänk. Jag undrar om det inte skulle vara samhällsekonomiskt betydligt fördelaktigare att människor hade trygghet i medmänsklighet som resurs?

Pentti

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: