Om bloggen

Detta är en blogg startad i stundens ingivelse. Efter att ha sett ett inslag om 90-årige finska krigsveteranen och vaxholmsbon Veikko Virtanen på SVT:s finskspråkiga nyhetsprogram Uutiset blev jag rent ut sagt förbannad.

Veikko står inför ett sista slag. Som han tyvärr ser ut att förlora. Vaxholms kommun, vägrar nämligen att ordna en flytt till ett finskspråkigt äldreboende – en flytt som skulle ge honom en möjlighet att leva sina sista dagar med värdighet.

Veikko är blind och pratar ingen svenska. Hans kontakt med omvärlden sköttes tidigare i hög grad av hans fru, som gick bort i höstas. Sedan dess har Veikko bott själv på ett svenskspråkigt äldreboende utan att kunna kommunicera med personalen. Det enda han vill, hans sista önskan är att få komma till ett finskspråkigt äldreboende.

Enligt lag är kommunen skyldig att ordna finskspråkig vård – om det finns behov för det. Och det är svårt att hitta någon som skulle behöva det mer än Veikko. Men Vaxholms kommun vägrar. Ärendet har bollats fram och tillbaka i kommunen sedan augusti förra året, men de ansvariga duckar utan att ens kommentera frågan.

Detta är en blogg ägnad åt att följa och kommentera fallet Veikko vs Vaxholm. Att lyfta fram hur gamla människor fortfarande kan behandlas i dagens svenska samhälle. Veikkos berättelse är förmodligen bara en av många i  landet som slår sig för bröstet för sitt sociala omvårdnadssystem.

Det är dags att Vaxholms kommun följer lagen och tar sitt ansvar. Och ger Veikko chansen att leva sina sista dagar i lugn och ro. Det har han verkligen förtjänat.

Mikko Viitala

Annonser

One Response to Om bloggen

  1. Carolus Löfroos says:

    Öppet brev till Vaxholms Kommun

    Jag är född i Sverige.
    Jag har varit skriven här och varit ”Svensk” sedan dess.
    Men jag har en mor ifrån Finland. Därmed är jag Finsk.

    Jag har haft turen att ha en stor släkt på den finska sidan, i de mellersta södra delarna av landet. Där har familjen bott i samma lilla by långt sedan Finland blev Finland, då det var Ryssland och ännu långt tillbaka då det fortfarande var Sverige. Det ligger inte långt ifrån skärgården och där har jag mina bästa minnen allt ifrån barndomen och frammåt. Men det undgår inte ens ett barn att förstå vad det var för trakter, att de var annorlunda motför i Sverige. Skyttegravar, skyltar prydda med dödskallar, ärrade betongbunkrar och andra spridda efterlämningar talar ett universalt språk.

    På vägen mellan min Mormors enkla lilla bostad och den lokala kiosken ligger Kyrkogården, och i ena utkanten så står en stor sten som höjer sig över alla de andra många gånger om och under den rad efter rad med mindre, betydligt mer intetsägande stenar. Något de alla har gemensamt är att de i mycket högre utsträckning är prydda med tända ljus och blommor än de vanliga, större och finare gravstenarna, och att alla dödsårtal ligger mellan 39 och 45. Där fick jag lära mig så fort jag kunde gå att man stegade fram försiktigt, för man kliver inte på en krigsveteran.

    Då jag fyllde 18 år blev det tid för mig att göra värnplikt vid Dragsviks Garnission, i samma kaserner där hela min släkt gjort sin och i samma byggnader där min Mormors far höll min Morfars far fånge efter Inbördeskriget då Dragsvik fungerade som ett Koncentrationsläger. Utanför Brigaden ligger en stor intetsägande sandplätt med ett monument en bit bakom inne i skogen. Det är Finlands största massgrav under vilken de nära 3 000 kvinnor och män som dog i Dragsvik ligger begravda.

    Under kriget så samlades det i Finland in förlovningsringar av guld, som ersattes med järnringar av staten för att dryga ut kassan i landet, och med detta som symbol så fick vi elever vid Underofficersskolan i uppgift att knacka dörr i den närliggande staden för att söka de som ville skänka pengar till veteraner, krigsinvalider och krigsänkorna, eller de utav dem som fortfarande är i livet ivarjefall.

    Jag har träffat många krigsveteraner genom årens lopp, och någonting jag märkt allt eftersom tiden går är hur jag får det svårare och svårare att se dem i ögonen. All det de offrade för oss, de kommande generationerna i Finland såväl som i Norden, ja vissa menar t o m Europa i sin helhet, vad har de fått igen av det? Efter kriget sågs de av den från Sovjet tryckta Regeringen med den sovjetiskt styrda polismakten som krigsförbrytare och brottslingar, och krigshjältar som riddaren Lauri Törni sattes i fängelse. Många valde tillslut att fly från det land de försvarat så säkert, många till Sverige. Vad fann de här? Ett helt och rent land som klarat sig ur kriget utan en skråma, sånär som på en snéstabiliserad V2 eller Liberator som slog ner på en åker här och där, men även ett land där förståelsen inte fanns överallt. Och de som tog sig till flaskan blev stämplade som ”såna där finska alkoholister”, lite sämre än de fina svenskarna.

    Man skulle kanske tro att saker och ting blir bättre med tiden, men vadfan får man höra då? Vadfan är det för djävla sätt ni beter er på? En gammal dement man, som är densamme som för mindre än ett mannaminne stred på andra sidan Östersjön för att både jag och ni skulle få leva i frihet och utan förtryck. Är det såhär man betér sig mot en sådan man?

    Herr Virtanen har inte mycket tid kvar, det vet han säkert. Och han begär inte mycket, det vet ni lika säkert. Det enda han önskar är att få ett rofullt slut på ett sannolikt allt annat än rofullt liv, och det söker ni vägra honom? Och kom satan int och säg att det inte finns pengar, för det är djävla uppenbart att vad som inte finns är vilja. Ni orkar helt enkelt inte bry er, och det gör er till egoister som borde ta er en ärlig, om det ordet är bekant, funderare över om ni är rätt person för jobbet.

    Hans språk är ett erkänt minoritetsspråk i det här landet, och det finns ingen ursäkt att inte lyckas flytta denne man till en plats där han får dela sin historia och sina känslor med någon under sina sista dagar i livet, men det är säkert bekvämare för sådana som er att helt enkelt låta Herr Virtanen spendera dessa dagar helt ensam, för han har inte mycket tid kvar, och det vet ni säkert.

    Jag vet inte vad ni är uppfostrade på för fans vis, men låt mig säga att man kliver fan inte på en Krigsveteran.

    Det är kanske svårt att förklara sig angående allt detta, och jag kräver heller inte att ni förklarar er för mig. Men en fråga vill jag ha svar på:
    Hur ska jag kunna se en Krigsveteran i ögonen imorgon?

    ..fast det är kanske en annan sak då mannen i fråga är blind och man slipper det. Men tänk på det när ni är ute med era jävla hundar, löser era jävla korsord, läser era meningslösa jävla pocketböcker och andas in den friska luften av frihet att i en säng sitter en förtvivlad gammal man helt ensam som betalat så mycket för att ni ska kunna göra det, och det är ert jävla fel.

    C. Löfroos

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: