Veikkos 92-årsdag firades på Suomikoti

Veikko skär upp sina födelsedagstårtorVärldens bästa Veikko firades på Suomikoti på söndagen den 2 september. Födelsedagsbarnet självt var i mycket god form – han klagar förresten aldrig och då menar jag aldrig – och skar själv upp sina tårtor. Personalen var som vanligt vänlig och tillmötesgående. De bryggde kaffe och lät oss hållas när vi plockade fram kaffekoppar och assietter och ordnade vårt lilla tårtkalas.

Annikki var förstås med, hon blommar alltid upp när hon kommer ut till de andra finska gamlingarna och får några timmars trevlig samvaro och kan prata med Veikko, Tyra och de andra. Nu håller vi bara tummarna för att hon snart ska få flytta dit, hon också, så att hon slipper sitta ensam i sin stora våning på Östermalm.

Pentti hade köpt finfina tårtor, lite annorlunda (särskilt den neongröna…) men jättegoda. Alla åt med ganska god aptit, åtminstone en liten bit var. Veikko berättade att han har gått upp i vikt, hela två kilo på senare tid, och menade att byxorna började sitta åt lite grann. Vi var alla glada över att han såg lite rundare ut i ansiktet, men de två kilona syntes då rakt inte på hans (tidigare) 177 cm långa kropp. Pentti skämtade som vanligt rått men hjärtligt med sin far och sa att snart måste Suomikoti bredda dörrarna så att Veikko ska kunna komma ut och in. Och Veikko skrattade sitt smittande skratt och då skrattade alla andra också. Det råder en sällsynt och speciell jargong mellan Vrtanen Senior och Virtanen Junior, lite finskt rå, som sagt. Men kärleken mellan dem är inte att ta miste på och bättre son än Pentti kunde Veikko aldrig ha.

Stämningen var god och vi fick oss många glada skratt, som vanligt. Särskilt när Tom, vårdare på Suomikoti, och Veikko körde igång sitt snack om vad jag vill kalla deras låtsaskompis, ”295 kilon sonni Laihiasta, jolla on kaksi kultahammasta ja kultainen nenärengas”. (Översättning: ”Den 295 kilo tunga tjuren från Laihia, som har två guldtänder och en nosring i guld”). De pratar varje dag om den där låtsaskompistjuren och hittar på en massa historier om den, och så skrattar de som två barnungar åt sina fantasier.

Onhan se hieman ihmeellistä että ihminen kutistuu vanhetessa.

Sa Veikko, som inte längre är riktigt 177 cm lång. (Översättning: ”Nog är det lite konstigt att en människa krymper ihop när hon åldras”). Ja, Veikko, så är det nog, du har krympt en del i takt med att du åldrats. Men en sak krymper aldrig hos dig: ditt vackra och varma hjärta!

Grattis på födelsedagen, allrakäraste Veikko!

Veikko och Merit  Veikko och Annikki  Pentti, Pirkko, Veikko  Pentti och Tyra  Balkongen på Suomikoti

Annonser

Ännu ett fint besök hos Veikko på Suomikoti

Idag hämtade Pentti Annikki hemma hos henne på Östermalm och plockade upp mig (Merit) vid 7Eleven på Renstiernas gata för vidarefärd till Suomikoti.

Eftersom vädret var så varmt och skönt, tog vi med oss en kaffekorg som personalen hjälpte oss med, med nybryggt kaffe, mjölk och socker och härliga bullar av olika slag, och gick ut i den fina trädgården. Det var Veikko, Annikki, Tyra och Marjatta, förutom Pentti och jag.

Det var frodigt, grönt och vacker och stämningen var fin. Glada skratt och mycket prat. Och så frågesport igen (här finns frågorna), precis som förra gången (Tipspromenad för finska åldringar). Pentti och jag gick runt och plåtade de nya, inplastade frågorna och så gick vi igenom dem runt kaffebordet. Alla deltog med liv och lust och många svar var rätt, en del fel och när frågorna var slut ville allihop ha fler, så vi fick leta fram de tidigare frågorna, från förra tipspromenaden och fylla på med dem.

Som vanligt var det några trevliga timmar som förflöt i våra kära Suomikoti-vänners lag. Veikko ser fram emot sin födelsedag om två veckor och Annikki planerar att köpa honom en liten flaska konjak i present. Men det vet han förstås inte om, det ska vara en överraskning!

Tipspromenad för finska åldringar på Suomikoti

Pertti och VeikkoLäs först här om besöket hos Veikko på Suomikoti den 29 juli. Vid besöket berättade Veikko och Tyra om tipspromenaden som personalen ordnat åt dem. Någon lätt promenad och några lätta frågor var det definitivt inte frågan om…

Här är de tio frågorna som utgjorde tipspromenaden på Suomikoti. Klicka på frågebilden så förstoras den och frågorna kan läsas. Bladen med frågor var fastsurrane vid björkar och staket och annat och utspridda över ett ganska stort område. Frågorna var inte precis gjorda för ”mindre begåvade” och ingen hade förstås tillgång till Google… (Jag har översatt frågorna till svenska här). Hyvä, suomalaiset!

Med Annikki på besök hos Veikko och de andra på Suomikoti

Den 17 juni var det äntligen dags igen att, tillsammans med Annikki Hansen, besöka Veikko, Tyyra, Anna-Liisa och de andra på Suomikoti. Och den här gången med en betydligt gladare Annikki – nu står hon ju äntligen i kö för att själv också få komma till Suomikoti (läs här om Annikkis kamp). Även om hon hade ramlat och skadat sig ganska illa, något hon hela tiden oroat sig för ska hända, var hon efter omständigheterna pigg och verkade starkare än innan beskedet om rätten att ställa sig i kö, kom.

På Suomikoti var allt som vanligt. Personalen var som vanligt lättsam och trevlig och bjöd oss på nybryggt kaffe och småpratade om allt möjligt. Och åldringarna var där och välkomnade Annikki, som de lärt änna genom hennes många besök där. Annikki satt en bra stund och pratade med Veikko och sedan försvann hon och Tyyra, likt två bästisar, in på Tyyras rum ett tag för lite ”girl talk”. Krister Nordström, en klippa, var med under besöket och Pentti förstås som oförtröttligt hämtar Annikki och kör henne till Veikko och sedan hem igen hela den långa vägen till Åkersberga. Och så jag, som har skrivit texten (se under rubriken).

Efter drygt en timme var det lunchdags för de boende och då hade vi hunnit dricka kaffe, äta medhavda bulllar, prata med alla och det var dags att åka. Det spöregnade, Annikki uppfann en regnhatt av en plastpåse och Pentti körde fram bilen ända till porten.  Den enda manliga vårdaren följde oss och vinkade farväl.

Nästa gång vi åker till Suomikoti ska det vara sol och varmt så att Veikko och Annikki och vi andra kan sitta ute på den fina uteplatsen!

Veikko & Annikki

Pentti och Tyyra
Krister i korridoren
Anna-Liisa

På besök hos Veikko på Suomikoti

 

Annikki

Pentti hämtade Annikki på Östermalm och jag plockades upp på Söders höjder och så bar det av – som så mången gång förr – till Suomikoti och Veikko. Annikki hade med sig blåbärskakor, jag hade en kardemummalängd och Pentti hade äpplen och apelsiner.

På Suomikoti sammanstrålade vi med Krister Nordström, som var med och hjälpte Veikko att flytta från hemska Cyrillus för snart två år sedan, och prästen Esko Pietiläinen; båda är ofta med och hälsar på.

Det är till Suomikoti som Annikki har velat få en chans att ställa sig i kö till, men Östermalms stadsdelsförvaltning nekar henne detta hårdnackat. Det är på Suomikoti som Annikki känner att hon lever, det är där hon har fått vänner och känner sig glad och trygg. Men det vill alltså inte Östermalms stadsdelsförvaltnings biståndsbedömare inte att hon ska få göra… Biståndsbedömarna (vilket ord!) och politikerna i stadsdelsnämnden  på Östermalm vill i stället att Annikki ska vara ensam ca 22 timmar per dygn i sin stora våning där hon ständigt är rädd och orolig över att hon ska ramla, att hon ska hinna dö om det händer henne något och ingen saknar henne eller om man inte hinner fram i tid. Där ska hon gå, ensam med sin oro, sina förvärkta händer, sin totala ensamhet. Det är “äldrevård i världsklass” med svenska, östermalmska mått mätt!

Veikko, Annikki, Pentti

Utflykterna till Suomikoti är balsam för Annikkis själ och Veikko blir glad när hon kommer. De sitter tillsammans och pratar, med huvudena nära varandra och Annikki stryker Veikko över handen och det ser varmt och kärleksfullt ut. Veikko var lite långhårig idag och vi skojade om att jag ska ta med mig lite hårvax nästa gång så vi får styrsel på stråna. Han har varit lite dålig på att äta också, på senare tid, sa personalen, men med tanke på hans insjuknande och sjukhusvistelse i december förra året så kanske det inte är att undra på att aptiten blivit lite sämre. personalen gör dock vad den kan för att ”göda” honom. Läs Pentti om Veikkos hjärtinfarktsresa genom tre sjuhus på en vecka!

Vi drack kaffe – så snart vi kom satte personalen på bryggaren! – och pratade och Veikko var glad över besöket. Han och Annikki har verkligen fattat tycke för varandra och det märks att Veikko tycker det är fint när hon sitter intill honom och stryker honom över armen och handen och pratar bara med honom. Personalen är med, skrattar, pratar, sitter ner en stund och deltar och går sedan tillbaka till sina sysslor. Allt flyter på lugnt och fint och vi som besöker Veikko och de andra gamla känner aldrig att vi är till besvär eller i vägen. Om det fanns fler sådana här ålderdomshem och personal som på Suomikoti, då skulle man inte behöva känna ångest inför åldrandet och fasa för att en gång hamna på ett hem!

Vi lämnade Veikko, Tyra, Anna-Liisa och de andra när det var dags för lunch. Och när våren hunnit komma en lite längre bit på väg så gör vi ett nytt besök!

En del av den jättefina personalen!

Krister, Esko och Tyra

Pentti busar med Tyra

Pentti rapporterar: Pappa på strålande humör

Hej på er!

Har ganska fullt upp och lite till men det är roligt och spännande! Snabbvisit hos pappa på söndagen( den 3 oktober) och jag har återställt ordningen med min första målning, som var tillägnad mina föräldrar.

Den är målad 2003, men hamnade i förrådet vid pappas flytt till Suomikoti.Pappa var också mycket  glad över att få besök av sin sonson och hans fästmö och var på strålande humör!

Pentti Virtanen

Krister Nordströms tankar om och kring Veikko

Krister Nordström, en av alla fantastiska Veikko-stödjare, på plats ute i Vaxholm två gånger ( andra gången hade han med sig flyttkartonger till Veikko!) skriver här om sina tankar efter allt som hänt:

Veikko – en 90-årig blind man med glimten i ögat 😉

Jag vet inte riktigt vad som mest var orsaken till att jag gick med i stödgruppen för Veikko. Det kan ha varit minnet av den 
ensamma gamla finska damen på ett sjukhus i Hälsingland för 40 år sedan. Eller så kan det ha varit för att också mina föräldrar
 deltog i kriget. Men förmodligen reagerade jag som vilken normalt funtad människa som helst:

”Här är något som inte stämmer, 
här är något helt fel, så här får det inte gå till, detta måste vi någonting åt.
”

I måndags var jag ute i Vaxholm för andra gången och fick s a s glädjebeskedet på plats, att Vaxholms kommun ändrat åsikt och
 tagit ett nytt beslut till Veikkos förmån, vilket betyder att han kan flytta till Suomikoti så snart där blir en plats ledig. Ett beslut som, 
med facit i hand, borde ha tagits för länge sedan. Efter beskedet vid Kommunhuset, hade jag glädjen och förmånen att få följa med 
och hälsa på Veikko på servicehuset Cyrillus och kunde med egna ögon se hur han hade det.

Vi blev mottagna av en pigg 90-årig Veikko, sittande på sin vanliga stol bredvid sängen. Vi tog i hand och presenterade oss en efter en 
och började sedan prata om allt möjligt mellan himmel och jord. Veikko deltog flitigt i samtalet, ibland föll en tår, men mest av glädje och
han berättade om sitt arbete som svetsare, sitt liv med Vieno och lite om tiden vid fronten vid trakten runt Viborg. Sedan pratade han lite om Suomikoti
 och längtan efter att återigen få känna doften i en bastu.

Medan vi var där (ca två timmar), gick jag några vändor bort till allrummet för att eventuellt träffa någon personal, men någon sådan såg jag inte 
till, bara en ensam äldre kvinna med rullator. Jag har under årens lopp hjälpt många äldre människor till olika former av äldreboenden och alltid 
har det funnits och synts till personal, men här såg jag ingen. Kanske hade man rast, men inte i två timmar och inte alla på en gång?

Personalen gör säkert ett bra jobb, men är kanske för få, då det är pengar som styr allt på det här stället. Efter att ha träffat Veikko och lyssnat på
 hans berättelse om sitt ensamma liv på Cyrillus och med egna ögon sett hur han har det, kan jag inte för ett ögonblick förstå hur några enskilda 
personer i Vaxholms socialförvaltning kan påstå något annat än det Veikko och Pentti berättat.

Socialförvaltningen och politikerna har sagt att Veikko har det bra, men sörjer
 sin hustru oerhört mycket och att det är därför han gråter ibland. Vilken rappakalja! Tacka fan för att han sörjer och knappast blir det bättre av att 
sitta ensam och i tystnad med sorgen. Det säger sig självt att det är lättare att sorgen kan bli lättare att bära på ett ställe där Veikko träffar människor och får
 prata sin finska och där det är liv och rörelse runt omkring honom, ett ställe som Suomikoti! Det passar nog mycket bättre för denne 90-årige 
blinde man med glimten i ögat ;-).