Veikkos 92-årsdag firades på Suomikoti
september 2, 2012 Lämna en kommentar
Världens bästa Veikko firades på Suomikoti på söndagen den 2 september. Födelsedagsbarnet självt var i mycket god form – han klagar förresten aldrig och då menar jag aldrig – och skar själv upp sina tårtor. Personalen var som vanligt vänlig och tillmötesgående. De bryggde kaffe och lät oss hållas när vi plockade fram kaffekoppar och assietter och ordnade vårt lilla tårtkalas.
Annikki var förstås med, hon blommar alltid upp när hon kommer ut till de andra finska gamlingarna och får några timmars trevlig samvaro och kan prata med Veikko, Tyra och de andra. Nu håller vi bara tummarna för att hon snart ska få flytta dit, hon också, så att hon slipper sitta ensam i sin stora våning på Östermalm.
Pentti hade köpt finfina tårtor, lite annorlunda (särskilt den neongröna…) men jättegoda. Alla åt med ganska god aptit, åtminstone en liten bit var. Veikko berättade att han har gått upp i vikt, hela två kilo på senare tid, och menade att byxorna började sitta åt lite grann. Vi var alla glada över att han såg lite rundare ut i ansiktet, men de två kilona syntes då rakt inte på hans (tidigare) 177 cm långa kropp. Pentti skämtade som vanligt rått men hjärtligt med sin far och sa att snart måste Suomikoti bredda dörrarna så att Veikko ska kunna komma ut och in. Och Veikko skrattade sitt smittande skratt och då skrattade alla andra också. Det råder en sällsynt och speciell jargong mellan Vrtanen Senior och Virtanen Junior, lite finskt rå, som sagt. Men kärleken mellan dem är inte att ta miste på och bättre son än Pentti kunde Veikko aldrig ha.
Stämningen var god och vi fick oss många glada skratt, som vanligt. Särskilt när Tom, vårdare på Suomikoti, och Veikko körde igång sitt snack om vad jag vill kalla deras låtsaskompis, ”295 kilon sonni Laihiasta, jolla on kaksi kultahammasta ja kultainen nenärengas”. (Översättning: ”Den 295 kilo tunga tjuren från Laihia, som har två guldtänder och en nosring i guld”). De pratar varje dag om den där låtsaskompistjuren och hittar på en massa historier om den, och så skrattar de som två barnungar åt sina fantasier.
Onhan se hieman ihmeellistä että ihminen kutistuu vanhetessa.
Sa Veikko, som inte längre är riktigt 177 cm lång. (Översättning: ”Nog är det lite konstigt att en människa krymper ihop när hon åldras”). Ja, Veikko, så är det nog, du har krympt en del i takt med att du åldrats. Men en sak krymper aldrig hos dig: ditt vackra och varma hjärta!
Grattis på födelsedagen, allrakäraste Veikko!