Hyvästi, Veikko! Farväl, Veikko!

Veikkos kista den 9 november 2012Veikko har lämnat oss och han har också lämnat kampen till oss yngre. Tacksam för sina harmoniska sista år med många vänners stöd och hjälp var han alltid, in i det sista. Han är nu återförenad med sin livskamrat i minneslunden i Vaxholm, i kretsen av familjen vid minnesstunden i Vaxholms kapell den 9 november 2012.

Annonser

Pentti och Annikki på Suomikoti

Här – Pentti tog med sig Annikki till Suomikoti igen – skriver Pentti om dagens besök hos sin pappa, tillsammans med Annikki som han hämtade hemma hos henne och körde hem igen efter besöket.

Veikko har hämtat sig efter sin hjärtattack och operation och är nästan sitt gamla jag igen. Här är några bilder från den glada samvaron runt kaffebordet på Suomikoti idag. Och ett stycke ur Penttis text – ett mycket viktigt stycke – på Annikkis blogg:

Det som slår mig speciellt den här gången, är hur snabbt och humoristiskt personalen deltar i diskussionen även om jag nog märkt det tidigare också, att personalen alltid är med och fyller på med sina tankar. De främjar verkligen på ett enastående sätt tillvaron för de boende och besökande med sin närvaro.

Hoppet ska vara det sista som överger människan, därför kämpar vi, som kämpade för Veikkos rätt till en värdig ålderdom på ett äldreboende där han kan göra sig förstådd och trivas, också för Annikkis rätt till detsamma. Även om det är som att kämpa mot väderkvarnar…

Pentti om Veikkos hjärtinfarktsresa genom tre sjukhus på en vecka

Veikkos hjärtinfarktsresa genom tre sjukhus på en vecka

Veikko på Suomikoti julen 2010

Under natten mellan den lördagen den 3 och söndagen den 4 december ringde telefonen ungefär vid 00:30. Busringning? Utlandssamtal? Något har hänt familjen?

Det var från Suomikoti (Finlandshemmet). Pappa hade körts med ambulans till Södersjukhuset. Tiden stod stilla en stund och det var tyst i luren, innan jag förmådde fråga vad som hade hänt.

Pappa hade fått svårt att andas under kvällen och tack och lov så har man uppsikt över sina boende på hemmet och kan (och vill…) agera snabbt. Sedan vet jag inte huruvida det är praxis att ringa när som helst när något allvarligt händer på äldreboenden. Jag har ju läst om skräckexempel av olika händelser på äldreboenden där man totalt nonchalerar både de boende och deras närstående.

Jag ringde Södersjukhuset och frågade hur det är och om jag kan komma, för pappa har problem med språket och blir lätt förvirrad eftersom han är helt blind. Jag får svaret att han är under operation och därefter ska till intensiven och således inte skulle vara kontaktbar förrän senare under söndagen.

Söndag morgon ringde jag igen för att höra vad som hänt under natten. Fock svaret att situationen är under kontroll (!?) men att pappa skall flyttas till Karolinska Sjukhuset för att de har bättre akutresurser. Efter en snabbförflyttning av pappa till KS möter jag en trött, svag och förvirrad man med slangar, kateter, instrument och syrgasmask. Naturligtvis blev han gladare att höra någon som han förstod och har jag inte förstått det tidigare hur mycket trygghet det finns i språket så var det glasklart nu att det är inte bara är det dagliga som är viktigt utan att det är minst lika viktigt vid ett tillfälle som detta. Jag fick tala med läkaren en längre stund (vilket förvånade mig efter allt prat om bristande resurser hit och dit) och fick en utförlig förklaring om situationens allvar. Förkortat: stabilt men man kan aldrig veta hur det fortlöper – orkar hjärtat eller inte?

Pappa var trött och jag åkte för att hälsa min dotter.

På eftermiddagen gjorde jag ett nytt besök och då kunde pappa och jag prata någorlunda med varandra, trots syrgasmasken. Jag förklarade vad som hade hänt och drog ett av våra grova skämt om mannen som var så lat att han inte ville andas själv. Då fick jag ett brett leende till svar, under syrgasmasken, och det kändes bra. Vi har ju under både svåra stunder och även vardagligt, vårt speciella sätt att lätta på trycket med lite humor och jag kan garantera att det underlättar i alla situationer!

På måndagen den 5 december ringde jag till sjukhuset och fick veta att pappa ville gå upp på natten (det gör han ju i vanliga fall hemma när han behöver besöka toaletten), jag förklarade det här med blindhet och det är väl något som fattas i sjukvården, att förstå detta fullt ut. Sedan körde jag till Finlandshemmet för att hämta pappas ögonmedicin (finns det inte på Karolinska?) och morgonrock, pratade med personalen och berättade för de andra boende vad som hänt. Alla skickade varma hälsningar till Veikko. Tillbaka på Karolinska fick jag veta att pappa hade fått ett eget rum istället för att ligga i en större sal. Genomgång med ansvariga sköterskan angående pappas problem med synen, språket (igen) och att han har mycket kvar av den finska sisun, så titta till honom så att han inte får för sig att ta sig en månskenspromenad!

Tisdag var läget ganska stabilt, men nu började man prata om att flytta pappa till ”hemmasjukhuset”?. Hemmasjukhuset? Danderyds Sjukhus är tydligen det trots att pappa bor i Enskede sedan 1,5 å! Jag fattar ingenting! Vården var god och bemötande av både läkare och övrig personal var gott, men man ödslar massvis av resurser till bara flyttningar av patienter! Får besked att pappa ska flyttas samma dag och jag åker tidigt på eftermiddagen till Danderyd. Väntar och väntar, ringer och ringer. Jag får beske om att akuta fall blockerar alla transporter och då ber jag dem ringa när förflyttningen verkligen ska ske och åker hem emellan. På kvällen fick jag ett samtal om att transporten av pappa skett. Jag åker då till en ytterst förvirrad gammal man som inte har en aning om vad som händer, men som naturligtvis blir glad över att få prata med mig igen.

Jag fick en genomgång med ansvarig sköterska och upprepar allt om pappas situation utöver själva sjukdomsfallet: blindhet, språk mm. Skrivs ingenting om dessa viktiga saker i journalerna? Det borde vara självklart med tanke på dessa flyttningar mellan olika sjukhus av gamla, sjuka och förvirrade människor. Jag har ju dagligen, utöver besöken, ringt och tolkat per telefon mellan pappa och personal om pappas behov och vad personalen vill ha sagt till honom, och även om jag inte har någonting emot det, så ser jag det ändå som en brist när man tänker på det som enligt lag idag gäller för de nationella minoritetsspråken (som finska).

På onsdag blev det dags att börja tänka på att köra pappa tillbaka till Suomikoti, det skedde på fredag den 9 december. Pappa fick komma hem! Jag kunde äntligen slappna av för jag visste att nu var pappa i trygga händer.

På söndag den 11 december träffade jag en fortfarande trött, men glad och lycklig man, tillbaka i sina invanda rutiner, den glada personalen och de bekanta medboendena. Ordningen är nu återställd och livet går vidare.

Men – jag blir ju dock ganska fundersam över vart vi är på väg.

Jag har själv gått igenom ett komplicerat lårbensbrott på 60-talet, svårt armbrott på 70-talet, en canceroperation på 90-talet. Då kunde jag någorlunda göra mig hörd och jag kan konstatera att vården i sig är lika god i dag som då, med bättre metoder och teknik. Men allt annat runt omkring??? Om inte anhöriga är mycket aktiva, så kan ju inte de stackars förvirrade, otrygga patienterna och speciellt gamlingarna, tala för sin rätt. Och ännu värre är det förstås om det finns språkproblem. Hur går det då med tillfriskandet när man mår dåligt av olika anledningar men inte förstå vad som pågår?

Det är medmänskligheten i samhället, äldrevården, skolan m.m. som får ge vika för en s.k. effektiviteten och ”sparandet”. Men, som i många av dagens företag: man spar hundralappar och förlorar tusenlappar på fel tänk. Jag undrar om det inte skulle vara samhällsekonomiskt betydligt fördelaktigare att människor hade trygghet i medmänsklighet som resurs?

Pentti

Pentti berättar om Veikko på sjukhuset

Penttis berättar om Veikkos tillstånd på kvällen den 5 december:

Veikko med Finlands EU- och migrationsminister Astrid Thors, 5.2 2011

På eftermiddagen var jag på Suomikoti och hämtade pappas ögondroppar (fast det borde väl finnas ögondroppar på Karolinska också…). Många hälsningar fick jag med mig till pappa från alla i personalen.

På eftermiddagen och kvällen var det lite sämre igen med andningen. En besvärlig hosta börjar också bli lite plågsam, förmodligen kommer den sig av det ständiga liggläget.
 Det har även tillkommit lite hallucinationer och det kan bero på att pappa vet inte riktigt var han är och vad som händer, och på att han har svårt att förklara vad han vill.

Vården är av mycket god standard, men problemet är inte helt obekant: det språkliga. Jag har väldigt god kontakt med pappas läkare, hon är mycket duktig och kunnig på att förklara situationen och jag får utmärkt information när det gäller det medicinska. Men språkliga missförstånd uppstår mellan pappa och vårdpersonalen och då blir det problem med tryggheten, speciellt när han rivits upp från sina invanda rutiner och personal som är bekant för honom.

När jag får frågor typ: ”Har han ont någonstans?”, ”Brukar han vara uppe och gå?”, ”Vad vill han helst äta?” så är det ju ett stort problem när den kommunikationen inte fungerar direkt. Då blir ju tillvaron för patienten (pappa) otrygg och besvärlig.
 
Vi har ju kämpat, diskuterat och krigat om äldrevården, men nu med erfarenheter av sjukvården så är det väl nästa område som vi får börja titta på.
 Jag kan inte peka ut sjukvården som ett problem i sig, utan helt enkelt den problematik som följer med när man inte behärskar språket.
  Jag har för närvarande inte ork att strida om språket, utan de ringer mig från sjukhuset och jag tolkar åt bägge parter vad de vill ha sagt, dygnet runt.

Jag lyckades dock locka fram ett skratt från pappa i dag med, men jag berättar inte vad det var jag fick honom att skratta åt!. 
Jag kan bara säga att jag är så glad att ha er, alla mina vänner, det ger mig styrka och kraft att orka med både jobb och allt annat runtomkring!

Pentti


Pentti skriver: Veikko önskar sig en ”manlig” deodorant

Hej på er!

Jag var på besök hos Veikko som vilade sig efter lunchen. Jag levererade en gungstol (varför tror man att alla gamlingar skall ha en gungstol?) som har långa anor från Finland i min ingifta släktgren. Vi hann knappt installera stolen när vi får sällskap från personalen. Veikko skulle då provsitta och fick hjälp med att gunga. Han verkade trivas som fisken i vattnet, speciellt när det var en vacker kvinna bakom stolen!

Gungstolen fick oss för övrigt att ha en lång pratstund om gamla detaljer med hus, sommarhus mm. och försäljningar av dessa efter flytt till Sverige. Det ena gav det andra och det blev mycket prat om släkten, relationer och olika händelser i släkten.Veikko minns också så otroligt små detaljer tex.om hans maskiner som han jobbade med i den egna verkstaden.

Tiden gick fort och jag lämnade Veikko till mellanmålet och han försäkrade mig att jag behöver inte oroa mig för någonting alls. Han har det bra, tiden går fort med alla aktiviteter och att ”flickorna” tar väl hand om honom. Hade dock en önskan kvar, att jag måste skaffa honom någon”manlig” deodorant för kvinnofolkets skull! Se där, en nittioåring!

Hälsningar/Pentti

Pentti: Besök hos pappa den 26 september

Jag besökte pappa i dag (söndag den 26 september). Han var precis klar med lunchen när jag kom, och på väg till sitt rum för vila. Vi provade pyjamas och skjortor och bryggde lite kaffe till muffins.

Just när kaffet var klart knackade det på dörren och in kom Alli Urberg som var god vän till Suomikotis grundare Hilja Jensen. Alli berättade om sitt föreningsliv, sitt arbetsliv som röntgensköterska under 30 år på Radiumhemmet, och sitt engagemang som tolk åt arbetskraftsinvandrare på 60- och 70-talen.

För att göra det mera komplicerat så berättade Alli att det var hennes goda vän i Finland som bad henne göra ett besök hos Veikko. Denne vän var i sin tur god vän med Veikkos bror, som gick bort nyligen och hade träffat brodern bara två dagar innan han dog. Att Alli var verksam i föreningslivet gick inte att ta miste på, i en och en halvtimme var det för oss att bara lyssna på och beundra denna kvinna.

Tiden gick fort, och även den här gången åkte jag från pappa utan minsta känsla av oro.

Vårdplanering för Veikko på Suomikoti

Inte undra på att det finns många som säger att Suomikoti måste vara Sveriges bästa äldreboende! Pentti berättar om ett besök hos Veikko idag, den 14 september:

Jag var hos pappa i dag på vårdplanering. Sjukgymnast, personlig kontaktperson och sjuksköterska var med oss under en timmes genomgång av hela Veikkos situation. Hans psykiska och fysiska hälsa och hans egna önskningar manglades oerhört professionellt. Medicinering, tandvård, motion, hygien och övriga personliga angelägenheter behandlades i en mycket öppen stämning. Vad jag kunde bedöma så hade personalen fullständig kännedom av pappas situation samt behov och det visar på ett äkta engagemang, i allra högsta grad.

Vad jag kanske glömt att berätta är att utöver bastu, motionssal m.m. så finns det även en tandläkarmottagning på plats. Även om jag nu bara haft möjlighet att jämföra två äldreboenden, så kan varken jag eller pappa förstå den oerhörda skillnaden mellan dessa två.
 Det är bara att konstatera att god mat, gemenskap, motion och professionell och engagerad omvårdnad är nyckeln till åldringarnas välmående. Man behöver inte vara Einstein för att förstå det, det räcker med sunt förnuft.Vi får nog inte heller glömma språkets och kulturens betydelse.

Jag fick också en pratstund med verksamhetschefen Katriina och med ekonomiansvariga Vuokko, som alltid är på gott humör. Deras – och personalens – goda humör är nog en stor del av vad som påverkar verksamheten till vad den är.