På besök hos Veikko på Suomikoti

 

Annikki

Pentti hämtade Annikki på Östermalm och jag plockades upp på Söders höjder och så bar det av – som så mången gång förr – till Suomikoti och Veikko. Annikki hade med sig blåbärskakor, jag hade en kardemummalängd och Pentti hade äpplen och apelsiner.

På Suomikoti sammanstrålade vi med Krister Nordström, som var med och hjälpte Veikko att flytta från hemska Cyrillus för snart två år sedan, och prästen Esko Pietiläinen; båda är ofta med och hälsar på.

Det är till Suomikoti som Annikki har velat få en chans att ställa sig i kö till, men Östermalms stadsdelsförvaltning nekar henne detta hårdnackat. Det är på Suomikoti som Annikki känner att hon lever, det är där hon har fått vänner och känner sig glad och trygg. Men det vill alltså inte Östermalms stadsdelsförvaltnings biståndsbedömare inte att hon ska få göra… Biståndsbedömarna (vilket ord!) och politikerna i stadsdelsnämnden  på Östermalm vill i stället att Annikki ska vara ensam ca 22 timmar per dygn i sin stora våning där hon ständigt är rädd och orolig över att hon ska ramla, att hon ska hinna dö om det händer henne något och ingen saknar henne eller om man inte hinner fram i tid. Där ska hon gå, ensam med sin oro, sina förvärkta händer, sin totala ensamhet. Det är “äldrevård i världsklass” med svenska, östermalmska mått mätt!

Veikko, Annikki, Pentti

Utflykterna till Suomikoti är balsam för Annikkis själ och Veikko blir glad när hon kommer. De sitter tillsammans och pratar, med huvudena nära varandra och Annikki stryker Veikko över handen och det ser varmt och kärleksfullt ut. Veikko var lite långhårig idag och vi skojade om att jag ska ta med mig lite hårvax nästa gång så vi får styrsel på stråna. Han har varit lite dålig på att äta också, på senare tid, sa personalen, men med tanke på hans insjuknande och sjukhusvistelse i december förra året så kanske det inte är att undra på att aptiten blivit lite sämre. personalen gör dock vad den kan för att ”göda” honom. Läs Pentti om Veikkos hjärtinfarktsresa genom tre sjuhus på en vecka!

Vi drack kaffe – så snart vi kom satte personalen på bryggaren! – och pratade och Veikko var glad över besöket. Han och Annikki har verkligen fattat tycke för varandra och det märks att Veikko tycker det är fint när hon sitter intill honom och stryker honom över armen och handen och pratar bara med honom. Personalen är med, skrattar, pratar, sitter ner en stund och deltar och går sedan tillbaka till sina sysslor. Allt flyter på lugnt och fint och vi som besöker Veikko och de andra gamla känner aldrig att vi är till besvär eller i vägen. Om det fanns fler sådana här ålderdomshem och personal som på Suomikoti, då skulle man inte behöva känna ångest inför åldrandet och fasa för att en gång hamna på ett hem!

Vi lämnade Veikko, Tyra, Anna-Liisa och de andra när det var dags för lunch. Och när våren hunnit komma en lite längre bit på väg så gör vi ett nytt besök!

En del av den jättefina personalen!

Krister, Esko och Tyra

Pentti busar med Tyra

Annonser

Pentti och Annikki på Suomikoti

Här – Pentti tog med sig Annikki till Suomikoti igen – skriver Pentti om dagens besök hos sin pappa, tillsammans med Annikki som han hämtade hemma hos henne och körde hem igen efter besöket.

Veikko har hämtat sig efter sin hjärtattack och operation och är nästan sitt gamla jag igen. Här är några bilder från den glada samvaron runt kaffebordet på Suomikoti idag. Och ett stycke ur Penttis text – ett mycket viktigt stycke – på Annikkis blogg:

Det som slår mig speciellt den här gången, är hur snabbt och humoristiskt personalen deltar i diskussionen även om jag nog märkt det tidigare också, att personalen alltid är med och fyller på med sina tankar. De främjar verkligen på ett enastående sätt tillvaron för de boende och besökande med sin närvaro.

Hoppet ska vara det sista som överger människan, därför kämpar vi, som kämpade för Veikkos rätt till en värdig ålderdom på ett äldreboende där han kan göra sig förstådd och trivas, också för Annikkis rätt till detsamma. Även om det är som att kämpa mot väderkvarnar…

Pentti om Veikkos hjärtinfarktsresa genom tre sjukhus på en vecka

Veikkos hjärtinfarktsresa genom tre sjukhus på en vecka

Veikko på Suomikoti julen 2010

Under natten mellan den lördagen den 3 och söndagen den 4 december ringde telefonen ungefär vid 00:30. Busringning? Utlandssamtal? Något har hänt familjen?

Det var från Suomikoti (Finlandshemmet). Pappa hade körts med ambulans till Södersjukhuset. Tiden stod stilla en stund och det var tyst i luren, innan jag förmådde fråga vad som hade hänt.

Pappa hade fått svårt att andas under kvällen och tack och lov så har man uppsikt över sina boende på hemmet och kan (och vill…) agera snabbt. Sedan vet jag inte huruvida det är praxis att ringa när som helst när något allvarligt händer på äldreboenden. Jag har ju läst om skräckexempel av olika händelser på äldreboenden där man totalt nonchalerar både de boende och deras närstående.

Jag ringde Södersjukhuset och frågade hur det är och om jag kan komma, för pappa har problem med språket och blir lätt förvirrad eftersom han är helt blind. Jag får svaret att han är under operation och därefter ska till intensiven och således inte skulle vara kontaktbar förrän senare under söndagen.

Söndag morgon ringde jag igen för att höra vad som hänt under natten. Fock svaret att situationen är under kontroll (!?) men att pappa skall flyttas till Karolinska Sjukhuset för att de har bättre akutresurser. Efter en snabbförflyttning av pappa till KS möter jag en trött, svag och förvirrad man med slangar, kateter, instrument och syrgasmask. Naturligtvis blev han gladare att höra någon som han förstod och har jag inte förstått det tidigare hur mycket trygghet det finns i språket så var det glasklart nu att det är inte bara är det dagliga som är viktigt utan att det är minst lika viktigt vid ett tillfälle som detta. Jag fick tala med läkaren en längre stund (vilket förvånade mig efter allt prat om bristande resurser hit och dit) och fick en utförlig förklaring om situationens allvar. Förkortat: stabilt men man kan aldrig veta hur det fortlöper – orkar hjärtat eller inte?

Pappa var trött och jag åkte för att hälsa min dotter.

På eftermiddagen gjorde jag ett nytt besök och då kunde pappa och jag prata någorlunda med varandra, trots syrgasmasken. Jag förklarade vad som hade hänt och drog ett av våra grova skämt om mannen som var så lat att han inte ville andas själv. Då fick jag ett brett leende till svar, under syrgasmasken, och det kändes bra. Vi har ju under både svåra stunder och även vardagligt, vårt speciella sätt att lätta på trycket med lite humor och jag kan garantera att det underlättar i alla situationer!

På måndagen den 5 december ringde jag till sjukhuset och fick veta att pappa ville gå upp på natten (det gör han ju i vanliga fall hemma när han behöver besöka toaletten), jag förklarade det här med blindhet och det är väl något som fattas i sjukvården, att förstå detta fullt ut. Sedan körde jag till Finlandshemmet för att hämta pappas ögonmedicin (finns det inte på Karolinska?) och morgonrock, pratade med personalen och berättade för de andra boende vad som hänt. Alla skickade varma hälsningar till Veikko. Tillbaka på Karolinska fick jag veta att pappa hade fått ett eget rum istället för att ligga i en större sal. Genomgång med ansvariga sköterskan angående pappas problem med synen, språket (igen) och att han har mycket kvar av den finska sisun, så titta till honom så att han inte får för sig att ta sig en månskenspromenad!

Tisdag var läget ganska stabilt, men nu började man prata om att flytta pappa till ”hemmasjukhuset”?. Hemmasjukhuset? Danderyds Sjukhus är tydligen det trots att pappa bor i Enskede sedan 1,5 å! Jag fattar ingenting! Vården var god och bemötande av både läkare och övrig personal var gott, men man ödslar massvis av resurser till bara flyttningar av patienter! Får besked att pappa ska flyttas samma dag och jag åker tidigt på eftermiddagen till Danderyd. Väntar och väntar, ringer och ringer. Jag får beske om att akuta fall blockerar alla transporter och då ber jag dem ringa när förflyttningen verkligen ska ske och åker hem emellan. På kvällen fick jag ett samtal om att transporten av pappa skett. Jag åker då till en ytterst förvirrad gammal man som inte har en aning om vad som händer, men som naturligtvis blir glad över att få prata med mig igen.

Jag fick en genomgång med ansvarig sköterska och upprepar allt om pappas situation utöver själva sjukdomsfallet: blindhet, språk mm. Skrivs ingenting om dessa viktiga saker i journalerna? Det borde vara självklart med tanke på dessa flyttningar mellan olika sjukhus av gamla, sjuka och förvirrade människor. Jag har ju dagligen, utöver besöken, ringt och tolkat per telefon mellan pappa och personal om pappas behov och vad personalen vill ha sagt till honom, och även om jag inte har någonting emot det, så ser jag det ändå som en brist när man tänker på det som enligt lag idag gäller för de nationella minoritetsspråken (som finska).

På onsdag blev det dags att börja tänka på att köra pappa tillbaka till Suomikoti, det skedde på fredag den 9 december. Pappa fick komma hem! Jag kunde äntligen slappna av för jag visste att nu var pappa i trygga händer.

På söndag den 11 december träffade jag en fortfarande trött, men glad och lycklig man, tillbaka i sina invanda rutiner, den glada personalen och de bekanta medboendena. Ordningen är nu återställd och livet går vidare.

Men – jag blir ju dock ganska fundersam över vart vi är på väg.

Jag har själv gått igenom ett komplicerat lårbensbrott på 60-talet, svårt armbrott på 70-talet, en canceroperation på 90-talet. Då kunde jag någorlunda göra mig hörd och jag kan konstatera att vården i sig är lika god i dag som då, med bättre metoder och teknik. Men allt annat runt omkring??? Om inte anhöriga är mycket aktiva, så kan ju inte de stackars förvirrade, otrygga patienterna och speciellt gamlingarna, tala för sin rätt. Och ännu värre är det förstås om det finns språkproblem. Hur går det då med tillfriskandet när man mår dåligt av olika anledningar men inte förstå vad som pågår?

Det är medmänskligheten i samhället, äldrevården, skolan m.m. som får ge vika för en s.k. effektiviteten och ”sparandet”. Men, som i många av dagens företag: man spar hundralappar och förlorar tusenlappar på fel tänk. Jag undrar om det inte skulle vara samhällsekonomiskt betydligt fördelaktigare att människor hade trygghet i medmänsklighet som resurs?

Pentti

Pentti berättar om Veikko på sjukhuset

Penttis berättar om Veikkos tillstånd på kvällen den 5 december:

Veikko med Finlands EU- och migrationsminister Astrid Thors, 5.2 2011

På eftermiddagen var jag på Suomikoti och hämtade pappas ögondroppar (fast det borde väl finnas ögondroppar på Karolinska också…). Många hälsningar fick jag med mig till pappa från alla i personalen.

På eftermiddagen och kvällen var det lite sämre igen med andningen. En besvärlig hosta börjar också bli lite plågsam, förmodligen kommer den sig av det ständiga liggläget.
 Det har även tillkommit lite hallucinationer och det kan bero på att pappa vet inte riktigt var han är och vad som händer, och på att han har svårt att förklara vad han vill.

Vården är av mycket god standard, men problemet är inte helt obekant: det språkliga. Jag har väldigt god kontakt med pappas läkare, hon är mycket duktig och kunnig på att förklara situationen och jag får utmärkt information när det gäller det medicinska. Men språkliga missförstånd uppstår mellan pappa och vårdpersonalen och då blir det problem med tryggheten, speciellt när han rivits upp från sina invanda rutiner och personal som är bekant för honom.

När jag får frågor typ: ”Har han ont någonstans?”, ”Brukar han vara uppe och gå?”, ”Vad vill han helst äta?” så är det ju ett stort problem när den kommunikationen inte fungerar direkt. Då blir ju tillvaron för patienten (pappa) otrygg och besvärlig.
 
Vi har ju kämpat, diskuterat och krigat om äldrevården, men nu med erfarenheter av sjukvården så är det väl nästa område som vi får börja titta på.
 Jag kan inte peka ut sjukvården som ett problem i sig, utan helt enkelt den problematik som följer med när man inte behärskar språket.
  Jag har för närvarande inte ork att strida om språket, utan de ringer mig från sjukhuset och jag tolkar åt bägge parter vad de vill ha sagt, dygnet runt.

Jag lyckades dock locka fram ett skratt från pappa i dag med, men jag berättar inte vad det var jag fick honom att skratta åt!. 
Jag kan bara säga att jag är så glad att ha er, alla mina vänner, det ger mig styrka och kraft att orka med både jobb och allt annat runtomkring!

Pentti


Veikko utkämpar ännu en kamp

Vi har fått oroväckande nyheter. På förmiddagen den 4 december, meddelade Pentti Virtanen, Veikkos son, på sitt lite lakoniska finska sätt följande:

Lite tråkiga nyheter från i natt. Pappa har opererats i natt efter en hjärtinfarkt och finns nu på Karolinska sjukhuset  i Solna. Tillståndet är, efter omständigheterna, stabilt.
 Jag återkommer under dagen.

Senare samma dag, vid 16-tiden, kom följande meddelande på Pentti. Och mitt i oron och sorgen så drar man på smilbandet när man tänker på deras fantastiska relation som in i det sista innehåller den kärva finska humorn som de båda alltid haft och visat:

Hej alla!

Det var tydligen ganska allvarligt och läkaren kan inte säga mera än att hjärtat är svagt.

Det är svårt att kommunicera med pappa när han har syrgasmasken på, men vi hade ändå en dialog.
 Ni vet säkert ju vi har den där råa (men hjärtliga) finska tonen mellan oss, jag och pappa, och jag ville se om den fungerar nu också.

Jag sa till pappa att han får väl sluta att larva sig och göra en liten ansträngning att andas själv. Det blev ett stort leende under masken och en knappt hörbar kommentar:

”No niinhän se laiska hikoo syödessäänkin”.
 (Nå ja, den late svettas ju också när han äter”.).

Det finns humor och det finns äkta sisu så långt pappa kan hjälpa det, men sedan är det kanske någon annan som bestämmer hur landet ska ligga. Mycket gott har han gjort så det borde nog ge lite extra poäng till hans fördel.

Tack alla mina och Veikkos vänner för ert stöd, nu som tidigare!

Pentti

Vi sänder våra varma tankar till Pentti och andra i familjen och hoppas att vår käre krigsveteran Veikko ska klara att utkämpa också detta slag och överleva ännu en självständighetsdag, den 6 december, för det Finland som han stred för.


Första advent: Julmarknad på Suomikoti

Pentti var bortrest, men Pertti Johannes Koistinen och jag åkte ut till Suomikoti för att hälsa på Veikko men också för att titta in på Suomikotis traditionsenliga julmarknad.

Det var väldigt mycket folk där. Pertti och jag ledde Veikko till festsalen där massor av marknadsbord stod uppställda med allehanda prylar, kläder, tavlor, prydnadssaker, skivor etc låg uppradade. Veikko fick ett glas saft och en jultårta (finsk julstjärna, smördeg, plommonsylt i mitten) och vi turades om att sitta med honom.

Massor av människor kom fram och pratade med Veikko. En del kände han sedan tidigare, många var översvallande glada över att se honom ”live” för första gången, de hade bara sett honom i tv och följt hans hårda kamp för att få komma till Suomikoti. Veikko lyste som en sol, han trivdes med uppmärksamheten och pratade glatt med dem alla.

Efter någon timme gick vi upp till matsalen där adventsstakarna lyste och kaffe fanns i termosen. Jag hade med mig lussekatter, Pertti hade köpt jultårtor. Vi fick en trevligt timme med Tyra som visade lite ungdomsfotografier och en artikel ur tidningen Itä-Savo från oktober, med en jättebild av henne själv, Raili och Veikko och en bra artikel som berättade om Suomikotis verksamhet.

Veikko mådde fint och ville inte vila när vi lämnade honom och Suomikoti efter mer än två timmars trevlig samvaro. Han satt – som vanligt – omsvärmad av ett gäng damer, både personal och boende, och verkade må som en prins i en bagarbod!

Marja Saarela och Veikko

Raimo Havilehto, Pertti J Koistinen och Veikko

Paula Ehrnebo och Veikko

Anne Neffling och Veikko

Besök hos Veikko på Suomikoti den 6 november 2011

Idag var vi ganska många som hälsade på hos Veikko: Annikki Hansen, som Pentti Virtanen hämtade på Östermalm och som inget hellre vill än komma till Suomikoti men motarbetas av Östermalms stadsdelsförvaltning; Pertti J Koistinen, en person som jag gärna skulle se som nästa ordförande för RSKL (Ruotsinsuomalaisten Keskusliitto, Sverigefinska Riksförbundet) och hans fru Anna-Maija; Mikko Viitala, en av eldsjälarna bakom kampen för att Veikko skulle få flytta från Cyrillus i Vaxholm till Suomikoti; Krister Nordström som också deltog i kampen för att Veikko skulle få flytta och som hjälte till med flytten när den äntligen blev av och så jag själv, Merit Wager.

Kaffe och bullar intogs tillsammans med de andra boende och sedan satt vi och pratade i Veikkos rum, givande samtal där vi delade ed oss av nyheter på det sverigefinska området, bestämde oss för att vidta en del mått och steg på olika områden. Annikki och Veikko deltog i samtalet som inkluderade allt från ”förr i tiden”, hembygden, nutiden, sociala medier och lite annat smått och gott.

det blev några trevliga timmar av umgänge och gemenskap, och när vi var på väg hem i bilen, Pentti, Annikki och jag, sa Annikki: ”Man hör aldrig någonsin Veikko klaga på någonting. Han är bara så positiv och förnöjd hela tiden! Och det är sant. På Suomikoti kan han känna sig trygg, glad och säker. Höra sitt modersmål, prata med andra som känner till hans lands historia och har liknande bakgrund som han själv. Inte undra på att Veikko är nöjd!

Tänk om svenska gamlingar kunde få njuta av sin ålderdom så som de finska gamlingarna på Suomikoti i stället för att vanvårdas på boenden drivna av snikna typer som vanvårdar dem – som Attendo noCare och noCare(ma)!

Veikko och Annikki.

Pentti. I bakgrunden Tom.

Veikko, Annikki och Tyyra.

Veikko, Pertti, Krister och Annikki.

Mikko och Veikko.