Söndag den 18 juli: ”Så här borde alla få ha det”, säger Veikko. ”Svenskar också.”

På morgonen söndagen den 18 juli åkte Pentti och jag och hälsade på Veikko på Suomikoti , där han nu har bott i elva dagar. Morgonen var lite småmulen och vi hittade Veikko inne på sitt rum, han tyckte det var lite för svalt för att vara ute. Han hade ätit sin morgongröt och sade att han är så glad på Cyrillus i Vaxholm fick de gamla kaffe och inte alltid så fräscha smörgåsar, här gäller gröt eftersom en stadig och nyttig frukost är viktig också för äldre.

Jag hade bakat en pepparkaka och Pentti bryggde kaffe. Veikko piggnade till och sedan vi hängt upp gardiner i hans rum och kaffet var färdigbryggt, ville han gärna gå ut till uteplatsen. Och nu hade det också blivit varmare, så Veikko fick sitta i skuggan, under ett stort solparasoll. Vid kanterna av uteplatsen växte svarta vinbär, krusbär och härligt söta små smultron. Jag plockade en näve full och delade ut dem till två gamla damer som också satt ute och till Veikko.

Vi satt och pratade och Veikko njöt av både den friska luften och av pratstunden. Efter någon timme var det dags att äta lunch: slottsstek, potatis och råkost. Trots semestertider fanns det personal och alla var vänliga, hälsade på oss, bytte några ord. Veikko bemöttes också med både vänlighet och respekt (”som natt och dag, jämfört med Cyrillus”, sade han). När någon i personalen nalkades honom lade de en hand på hans arm och sa sitt namn och pratade med Veikko som med en normal (!!) människa inte som med en mindre vetande.

”Det är så skönt att de säger sitt namn och att de inte skriker, som de gjorde på förra stället”, sade Veikko. ”Jag är ju inte döv, jag är blind!”

Medan Veikko i lugn och ro åt sin lunch tillsammans med sina medboende, satt Pentti och jag och pratade på den fint möblerade, stora balkongen där det fanns en massa färgglada blommor. Det var lugnt och fint och hela atmosfären andades ro och harmoni. Till stor del beror det nog på, att personalen inte stressar och att den verkar trivas med sitt jobb och med de gamla. Det vittnade flera av dem om och det märktes på alla sätt.

En av de mycket trevliga kvinnorna i personalen tyckte att Veikko och Lyydia skulle kunna ha glädje av att umgås och sa till Veikko och oss att hon gärna ville presentera dem för varandra. Efter lunchen kom de båda ut på balkongen och hamnade direkt i samspråk. Om varför så många gamla tvingas ta piller trots att de inte vill och det inte är bra för dem. Om att här behövde de inte ta piller om de inte ville. Om varifrån i Finland de kommer och om hur bra de har det på Suomikoti. ”Det måste vara Sveriges bästa ålderdomshem”, sa Lyydia, som själv jobbat på otaliga svenska äldreboenden och sett hur det går till där.

Också de i personalen som vi pratade med sa detsamma: ”Det måste vara Sveriges bästa äldreboende!”. En del har jobbat eller jobbar också, parallellt med jobbet på Suomikoti, på svenska äldreboenden och även de hade alltså något att jämföra med. Deras inställning var öppen och vänlig och när vi undrade om vi kunde få se festsalen så blev svaret inte ett snäsigt ”den är låst och vi har ont om personal” utan ”ja visst! Den är låst så jag följer med och öppnar”. En attitydfråga, som jag så ofta sagt till svenska politiker, som inte förstår att det är just en attitydförändring som behövs, inte nödvändigtvis så mycket mer pengar (eller ”resurser”, som pengar kalas inom politiken).

Festsalen används mycket, berättade Anne för oss. ”Här har vi mycket aktiviteter, det är ju ett så fint rum att det måste utnyttjas”. Här har man födelsedagskalas (Veikkos 90-årsdag nalkas…) och uppträdanden. Och karaokekvällar, som är mycket populära – finländare älskar att sjunga sina sånger och äldre är inget undantag. Och pubaftnar (äldre kan ju också gilla öl…) och dans.

Vi fick också titta in i basturummet och själva bastun, som Anne inte utan stolthet förevisade. Veikko badar bastu två gånger i veckan och älskar det! Och att han dessutom nu har sjukgymnastik två gånger i veckan och qi gong en gång i veckan gör ju att han mår så mycket, mycket bättre än på det passiva Cyrillus där personalen tyckte att det räckte med att lägga ett papper på bordet med skriftliga instruktioner på gymnastiska övningar som en blind människa, som inte kunde se papperet, skulle göra ensam.

Nu är det slut på kränkningar för Vekkos del. Slut på folk som rycker upp dörren utan att knacka och slänger fram en bricka med mat utan ett ord om vad det är för något, trots att han är blind. Nu är det slut på stölder ur hans plånbok och stölder av hans kläder (bl.a. en fin pyjamas som var alldeles ny) – på Suomikoti är han trygg.

”Så här borde alla få ha det”, säger Veikko. ”Svenskar också.”

OBS! Klicka på bilderna för full storlek!

Annons