Pentti berättar om Veikko på sjukhuset

Penttis berättar om Veikkos tillstånd på kvällen den 5 december:

Veikko med Finlands EU- och migrationsminister Astrid Thors, 5.2 2011

På eftermiddagen var jag på Suomikoti och hämtade pappas ögondroppar (fast det borde väl finnas ögondroppar på Karolinska också…). Många hälsningar fick jag med mig till pappa från alla i personalen.

På eftermiddagen och kvällen var det lite sämre igen med andningen. En besvärlig hosta börjar också bli lite plågsam, förmodligen kommer den sig av det ständiga liggläget.
 Det har även tillkommit lite hallucinationer och det kan bero på att pappa vet inte riktigt var han är och vad som händer, och på att han har svårt att förklara vad han vill.

Vården är av mycket god standard, men problemet är inte helt obekant: det språkliga. Jag har väldigt god kontakt med pappas läkare, hon är mycket duktig och kunnig på att förklara situationen och jag får utmärkt information när det gäller det medicinska. Men språkliga missförstånd uppstår mellan pappa och vårdpersonalen och då blir det problem med tryggheten, speciellt när han rivits upp från sina invanda rutiner och personal som är bekant för honom.

När jag får frågor typ: ”Har han ont någonstans?”, ”Brukar han vara uppe och gå?”, ”Vad vill han helst äta?” så är det ju ett stort problem när den kommunikationen inte fungerar direkt. Då blir ju tillvaron för patienten (pappa) otrygg och besvärlig.
 
Vi har ju kämpat, diskuterat och krigat om äldrevården, men nu med erfarenheter av sjukvården så är det väl nästa område som vi får börja titta på.
 Jag kan inte peka ut sjukvården som ett problem i sig, utan helt enkelt den problematik som följer med när man inte behärskar språket.
  Jag har för närvarande inte ork att strida om språket, utan de ringer mig från sjukhuset och jag tolkar åt bägge parter vad de vill ha sagt, dygnet runt.

Jag lyckades dock locka fram ett skratt från pappa i dag med, men jag berättar inte vad det var jag fick honom att skratta åt!. 
Jag kan bara säga att jag är så glad att ha er, alla mina vänner, det ger mig styrka och kraft att orka med både jobb och allt annat runtomkring!

Pentti


Veikko utkämpar ännu en kamp

Vi har fått oroväckande nyheter. På förmiddagen den 4 december, meddelade Pentti Virtanen, Veikkos son, på sitt lite lakoniska finska sätt följande:

Lite tråkiga nyheter från i natt. Pappa har opererats i natt efter en hjärtinfarkt och finns nu på Karolinska sjukhuset  i Solna. Tillståndet är, efter omständigheterna, stabilt.
 Jag återkommer under dagen.

Senare samma dag, vid 16-tiden, kom följande meddelande på Pentti. Och mitt i oron och sorgen så drar man på smilbandet när man tänker på deras fantastiska relation som in i det sista innehåller den kärva finska humorn som de båda alltid haft och visat:

Hej alla!

Det var tydligen ganska allvarligt och läkaren kan inte säga mera än att hjärtat är svagt.

Det är svårt att kommunicera med pappa när han har syrgasmasken på, men vi hade ändå en dialog.
 Ni vet säkert ju vi har den där råa (men hjärtliga) finska tonen mellan oss, jag och pappa, och jag ville se om den fungerar nu också.

Jag sa till pappa att han får väl sluta att larva sig och göra en liten ansträngning att andas själv. Det blev ett stort leende under masken och en knappt hörbar kommentar:

”No niinhän se laiska hikoo syödessäänkin”.
 (Nå ja, den late svettas ju också när han äter”.).

Det finns humor och det finns äkta sisu så långt pappa kan hjälpa det, men sedan är det kanske någon annan som bestämmer hur landet ska ligga. Mycket gott har han gjort så det borde nog ge lite extra poäng till hans fördel.

Tack alla mina och Veikkos vänner för ert stöd, nu som tidigare!

Pentti

Vi sänder våra varma tankar till Pentti och andra i familjen och hoppas att vår käre krigsveteran Veikko ska klara att utkämpa också detta slag och överleva ännu en självständighetsdag, den 6 december, för det Finland som han stred för.


Första advent: Julmarknad på Suomikoti

Pentti var bortrest, men Pertti Johannes Koistinen och jag åkte ut till Suomikoti för att hälsa på Veikko men också för att titta in på Suomikotis traditionsenliga julmarknad.

Det var väldigt mycket folk där. Pertti och jag ledde Veikko till festsalen där massor av marknadsbord stod uppställda med allehanda prylar, kläder, tavlor, prydnadssaker, skivor etc låg uppradade. Veikko fick ett glas saft och en jultårta (finsk julstjärna, smördeg, plommonsylt i mitten) och vi turades om att sitta med honom.

Massor av människor kom fram och pratade med Veikko. En del kände han sedan tidigare, många var översvallande glada över att se honom ”live” för första gången, de hade bara sett honom i tv och följt hans hårda kamp för att få komma till Suomikoti. Veikko lyste som en sol, han trivdes med uppmärksamheten och pratade glatt med dem alla.

Efter någon timme gick vi upp till matsalen där adventsstakarna lyste och kaffe fanns i termosen. Jag hade med mig lussekatter, Pertti hade köpt jultårtor. Vi fick en trevligt timme med Tyra som visade lite ungdomsfotografier och en artikel ur tidningen Itä-Savo från oktober, med en jättebild av henne själv, Raili och Veikko och en bra artikel som berättade om Suomikotis verksamhet.

Veikko mådde fint och ville inte vila när vi lämnade honom och Suomikoti efter mer än två timmars trevlig samvaro. Han satt – som vanligt – omsvärmad av ett gäng damer, både personal och boende, och verkade må som en prins i en bagarbod!

Marja Saarela och Veikko

Raimo Havilehto, Pertti J Koistinen och Veikko

Paula Ehrnebo och Veikko

Anne Neffling och Veikko

Besök hos Veikko på Suomikoti den 6 november 2011

Idag var vi ganska många som hälsade på hos Veikko: Annikki Hansen, som Pentti Virtanen hämtade på Östermalm och som inget hellre vill än komma till Suomikoti men motarbetas av Östermalms stadsdelsförvaltning; Pertti J Koistinen, en person som jag gärna skulle se som nästa ordförande för RSKL (Ruotsinsuomalaisten Keskusliitto, Sverigefinska Riksförbundet) och hans fru Anna-Maija; Mikko Viitala, en av eldsjälarna bakom kampen för att Veikko skulle få flytta från Cyrillus i Vaxholm till Suomikoti; Krister Nordström som också deltog i kampen för att Veikko skulle få flytta och som hjälte till med flytten när den äntligen blev av och så jag själv, Merit Wager.

Kaffe och bullar intogs tillsammans med de andra boende och sedan satt vi och pratade i Veikkos rum, givande samtal där vi delade ed oss av nyheter på det sverigefinska området, bestämde oss för att vidta en del mått och steg på olika områden. Annikki och Veikko deltog i samtalet som inkluderade allt från ”förr i tiden”, hembygden, nutiden, sociala medier och lite annat smått och gott.

det blev några trevliga timmar av umgänge och gemenskap, och när vi var på väg hem i bilen, Pentti, Annikki och jag, sa Annikki: ”Man hör aldrig någonsin Veikko klaga på någonting. Han är bara så positiv och förnöjd hela tiden! Och det är sant. På Suomikoti kan han känna sig trygg, glad och säker. Höra sitt modersmål, prata med andra som känner till hans lands historia och har liknande bakgrund som han själv. Inte undra på att Veikko är nöjd!

Tänk om svenska gamlingar kunde få njuta av sin ålderdom så som de finska gamlingarna på Suomikoti i stället för att vanvårdas på boenden drivna av snikna typer som vanvårdar dem – som Attendo noCare och noCare(ma)!

Veikko och Annikki.

Pentti. I bakgrunden Tom.

Veikko, Annikki och Tyyra.

Veikko, Pertti, Krister och Annikki.

Mikko och Veikko.

Kommunstyrelsens ordförande i Vaxholm besökte Veikko

Det var mycket uppskattat både av Veikko och oss som fört Veikkos talan och kämpat för att han skulle få lämna äldreboendet Cyrillus i Vaxholm och flytta till Suomikoti, att kommunstyrelsens ordförande i Vaxholm, Per Mosseby, idag besökte Veikko!

I ett av de värsta snöovädren på länge kämpade Pentti Virtanen och jag (Merit Wager) oss fram i oändliga bilköer och långa omvägar i rena rama snööknen. Man såg inte mycket, det var som en tät dimma av snö. Vart man än tittade var det bara vitt, vitt, vitt. Pentti passade förstås på att köra lite vinterrally på några småvägar, det var uppiggande!

Vuokko Aspfors-Toivonen, eknomiansvarig på Suomikoti, hade ordnat med kaffe och smörgåstårta i festsalen och där kunde vi prata med Veikko och om hur Suomikoti drivs etc. Per Mosseby såg en märkbar skillnad till det bättre hos Veikko och Veikko berättade att han gått upp hela 10 kg sedan han kom till Suomikoti. ”På Cyrillus satt pappa ensam på sitt rum och någon kom in med kaffe och en macka till frukost”, berättade Pentti. ”Ja, här äter de frukost tillsammans och då är det gröt och yoghurt, juice och kaffe och bröd, en rejäl frukost,” sa Vuokko.

Vuokko berättade också för Per Mosseby om hur verksamheten drivs som en ideell förening och att man satsar starkt på personalen som har goda löner (lite över avtalsmässig lön). ”Vi har 90 personer på lönelistan, ca 71 årsarbetare”, berättade Vuokko. ”det är ca 1,4 anställd per boende. Fem sjuksköterskor och egen, finsktalande läkare har vi också. Och vi satsar mycket på utbildning, nu senast fick alla, varenda en inklusive vaktmästaren, gå en utbidning om demens. Det är viktigt att man förstår demenssjuka, varför de blir aggressiva etc.”

Per Mosseby var genuint intresserad, men blev lite förvånad över personaltätheten och undrade om det utfördes mycket ideellt arbete av frivilliga. ”Nej”, sa Vuokko. ”Alla är anställda och vi betalar bra löner. Vi gav t.o.m. en lite större löneökning nu, än avtalet krävde. Vi har så duktig personal”.

Efter kaffet visade Vuokko bastun, där en trevlig bild av Veikko och Per på bastulaven togs Tidigare har bilder tagits av Veikko tillsammans med socialminister Göran Hägglund och tillsammans med EU- och migrationsminister Astrid Thors tagits i bastun, så det börjar bli en tradition att alla Veikkos gäster förevigas där.

När Per Mosseby tog farväl, lovade han att komma tillbaka på sommaren då man kan sitta på den fina uteplatsen och även ta en titt in i Suomikotis växthus. Kanske tar han då med sig någon eller några andra också, från Vaxholm. Vuokko hälsade honom välkommen tillbaka och tackade för att han kommit på besök. Innan han lämnade Suomikoti skrev han, som alla gster, i gästboken. Det han skrev var ett mycket gott betyg åt Veikkos och 53 andra sverigefinländares hem och det gjorde oss alla glada:

Nytt ministerbesök på Suomikoti – Finlands EU- och migrationsminister Astrid Thors hälsade på Veikko den 5 februari 2011

Idag, Runebergsdagen den 5 februari, blev en ny fin högtidsdag för Veikko. Dels var det ju Runebergsdagen, och efter maten vankades runebergstårtor; dels  – och det var nog det som gladde Veikko mest – kom Finlands EU- och migrationsminister Astrid Thors på besök. Hon var den första av fyra ministrar och en president (!) som uttalade sig när behandlingen av Veikko i Vaxhoms kommun blev allmänt känd. Hon sa då:

Vaxholms kommun i Sverige skall låta Veikko Virtanen få vård på finska. Vi vet att immigranter när de åldras kan tappa det språk de lärt sig som vuxna. Därför har man uttryckligen i lag och nordiska konventioner velat trygga åldringsvård åt personer från andra nordiska länder på eget modersmål. Nu borde Veikko skyddas av dessa regler.

Tillsammans med ministern kom också riksdagsledamoten Nina Lundström, FP, som engagerat sig i sverigefinska frågor och som också tog en del kontakter och agerade på olika sätt i Veikkos fall. Det var mycket glädjande att också hon var med och ett hopp ställs till henne att hon håller sig väl informerad om sverigefinska äldrefrågor och kan föra ut vad det innebär att vara en nationell minoritet och vad lagstiftningen kring de fem nationella minoriteterna stadgar och ger dem för rättigheter.

Närvarande var även ministerrådet Juha Markkanen från Finlands ambassad. Socialattaché Timo A. Tanninen, som med intresse och ansvar också för äldrevårdsfrågor för sverigefinländare kunde dessvärre inte närvara. Han var däremot med och firade Veikkos 90-årsdag, och höll ett fint tal till Veikko .

Det bjöds på kaffe och smörgåstårta i fina salongen, där också Veikkos födelsedag firades. Det är ett stort, ljust och harmoniskt rum. Och runt kaffebordet flöt samtalet väldigt fint. Ministern var genuint intresserad av hur Veikko hade det, när han kom till Sverige, vad han gjort här, hur han trivs på Suomikoti  och om personalen är snäll. Hon hade också en del frågor om Veikkos insatser i kriget – något som Veikko har tydliga minnen ifrån och gärna berättar om. (Texten fortsätter efter filmen).

Det var mycket  trevligt för alla inblandade – jag tror definitivt att gästerna tyckte det också – att under lättsamma och gemytliga former samlas och umgås men också förmedla information om hur läget ser ut för finskspråkiga äldre i Sverige. Stiftelsen Suomikotis ordförande Marja-Liisa Sairanen och chefen för verksamheten Katriina Åberg, kunde berätta om saker som man som utomstående baxnar över. Som t.ex. att Stolholms stad har infört ett avhumaniserat system där man på Suomikoti inte vet vilka nya äldre som kommer dit. Katriina Åberg sa:

Vi vill ju gärna veta vilka som kommer att flytta in, så att vi kan bjuda hit dem och deras anhöriga på en rundvandring och en kopp kaffe redan innan den gamla flyttar in. gamla människor måste ju få veta var de ska bo, känna att de är välkomna och vi vill ju också kunna planera lite så att vi kan bedöma på vllken avdelning han passar bäst. ja, och så etablera en god kontakt med den inflyttades släktingar.

Ett självklart sätt för Suomikotis chef och personal att visa repsekt för de gamla som kommer att tillbringa sin sista tid i livet hos dem, men inte för Stockholms kommun som avidentifierat människorna som står i äldreboendekö som om de vore konservburkar som ska ställas på en hylla långt in i ett skafferi. Detta upprörde alla närvarande och det är något som vi måste se till att det blir ändring på.

Det är en fröjd varje gång att besöka Suomikoti! Idag var en extra trevlig dag, och att träffa de engagerade och genuint intresserade Astrid Thors och Nina Lundström var en fantastisk bonus. Intresserad och med i samtalet och på rundvandringen var också Juha Markkanen från ambassaden och naturligtvis Katriina Åberg och Marja-Liisa Sairanen, Mikko Viitala, liksom Pentti.

Mikko, Pentti och jag blev kvar när alla andra gäster åkt, efter ett litet improviserat ”korridorsnack”. Innan hon åkte hann ministern också prata med Viljo, född samma år som Veikko, alltså 1920, och krigsveteran även han. Han hade klätt sig fint och kommit från den andra avdelningen tillsammans med Timo, ytterligare en i den mycket trevliga och vänliga personalen på Suomikoti – för att också få byta några ord med ministern, som imponerade genom sin naturliga vänlighet och sin förmåga att inte bara sitta där utan också lyssna och ställa relevanta frågor. Det blev mycket lyckat och Viljo och Veikko kom sedan i gång ordentligt och pratade krigsminnen medan vi andra lyssnade och ställde frågor..

Och Veikko sa, förnöjt: ”Kyllä oli mukava päivä kun tuli niin pajon ihmisiä! ”(Det här var nog en trevlig dag när det kom så många människor).

OBS! Dubbelklicka på bilderna för att se dem i större storlek!

Käynti Suomikodissa, Veikon luona, 2 tammikuuta 2011

Merit ja Pentti kävivät Suomikodissa, 2 tammikuuta 2011. Hyvä uusi vuosi on alkanut Veikolle! / Merit och Pentti besökte Suomikoti 2 januari 2011. Ett gott nytt år har börjat för Veikko!

Veikko stred för Finlands frihet, och träffade Väinö Linna

Så här på Finlands självständighetsdag kan det vara skäl att stanna upp och tänka på dem, som gav sina liv – och var beredda att ge sina liv – för vår frihet. Bland dem finns Veikko Virtanen, en hjälte och veteran som ännu lever och kan berätta. Och berättar gör han både länge och gärna!

I det här inlägget, i slutet, skriver jag om när Veikko berättade om Väinö Linna.

Tidningen Minoritet om Veikkos kamp för en värdig ålderdom

Läs artikeln här!

Första advent hos Veikko på Suomikoti den 28 november 2010

Söndagen den 28 november, första advent, hälsade vi på Veikko på Suomikoti (Finlandshemmet). Pentti är förstås där varje helg, Mikko Viitala och jag lite då och då. Idag var vi där alla tre.

Veikko satt med en rejäl portion slottsstek, potatis och sås och ett glas rödvin när vi kom så vi gick och fixade lite i hans rum under tiden. Pentti hade med sig en adventsstake och en stor tomte med lykta, som han ställde vid väggen. Det har blivit så trivsamt i Veikkos rum när Pentti och andra släktingar hämtat dit bord och stolar, krukväxter, tavlor och en liten matta. Och så har Pentti virat blått och vitt tyg runt takbjälkarna; dels för att det är de finska färgerna; dels för att tyget dämpar ljudet i rummet.

Mikko hade med sig glögg och mögelost, Pentti hade också glögg och till det pepparkakor och jag hade lussekatter. Det räckte till alla gamlingar som satt i samlingsrummet och det blev en trevlig eftermiddag med finsk julmusik i bakgrunden och den trevliga personalen som satt med och pratade med alla och deltog i samvaron. Skratten var många och högljudda, Veikkos och Penttis kärleksfulla gnabbande roar inte bara dem utan också oss andra. Veikko mådde mycket bra och berättade om kören från Sandviken som varit där och sjungit och berättat om finska kriget, som beskrivs bland annat i Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg. Han berättade också att han ser fram emot julbord och julbasar på det finska aktivitetscentret inne i stan, som han ska åka till den 17 december med personalen.

Mikko, Kaarina, Kirsti

Personalen på Suomikoti är fantastisk! I sin normalitet och naturlighet är de den största tillgången på Suomikoti. De är öppna och glada och jag har aldrig under alla gånger jag varit där hört dem säga något om att man inte kan eller får göra si eller så för att ”det finns regler”! Vi pratade lite och de sa, enhälligt, att de trivs så bra och verkligen känner starkt för ”sina” gamlingar. Det märks! Man känner sig också som besökare mycket välkommen och personalen säger att det är trevligt med besökare som fixar kaffe och annat själv, som trivs och känner sig som hemma. ”Ni är alltid välkomna”, säger de.

Veikko, Pentti, Anna-Liisa, Mikko

Jag sa till Pentti och Mikko att det nog inte alltid är en självklarhet, men det är faktiskt så, att det är roligt att åka till ett ålderdomshem, men att det gäller just detta ålderdomshem! Men fortfarande har folket från Vaxholms kommun inte brytt sig om att åka och se hur fint det kan vara på ett hemtrevligt och välfungerande boende, trots att både socialchefen, socialnämndens ordförande och dess vice ordförande och även kommunstyrelsens ordförande uttryckligen sagt att de vill och ska göra det! Men intresset var inte så stort ändå, tydligen… Våra tankar gick till dem som är kvar på äldreboendet Cyrillus, som Veikko och även Pentti mindes med fasa. ”Hade inte detta ordnat sig”, sa Pentti. ”Hade inte pappa fått komma hit, då vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Jag hade troligen suttit bakom lås och bom idag”, sa Pentti. Men de hemska minnena och känslorna var lätta att skaka av sig i den varma, glögg- och lussekattsdoftande miljön på Suomikoti!

Anna-Liisa, 84, ville gärna läsa dikter som hon lärt sig som liten och det var fantastiskt vilket minne hon hade! Här skojar hon till lite grann, med en vers. Ni som kan finska förstår både versen och varför vi skrattade. Varsågoda:

P.S. Vi pratade om allt möjligt, bland annat om rökning. Anna-Liisa berättade att hon slutade röka för 40 år sedan, kring 1970. Men då sa Veikko, att han slutade redan 1942…