På besök hos Veikko på Suomikoti

 

Annikki

Pentti hämtade Annikki på Östermalm och jag plockades upp på Söders höjder och så bar det av – som så mången gång förr – till Suomikoti och Veikko. Annikki hade med sig blåbärskakor, jag hade en kardemummalängd och Pentti hade äpplen och apelsiner.

På Suomikoti sammanstrålade vi med Krister Nordström, som var med och hjälpte Veikko att flytta från hemska Cyrillus för snart två år sedan, och prästen Esko Pietiläinen; båda är ofta med och hälsar på.

Det är till Suomikoti som Annikki har velat få en chans att ställa sig i kö till, men Östermalms stadsdelsförvaltning nekar henne detta hårdnackat. Det är på Suomikoti som Annikki känner att hon lever, det är där hon har fått vänner och känner sig glad och trygg. Men det vill alltså inte Östermalms stadsdelsförvaltnings biståndsbedömare inte att hon ska få göra… Biståndsbedömarna (vilket ord!) och politikerna i stadsdelsnämnden  på Östermalm vill i stället att Annikki ska vara ensam ca 22 timmar per dygn i sin stora våning där hon ständigt är rädd och orolig över att hon ska ramla, att hon ska hinna dö om det händer henne något och ingen saknar henne eller om man inte hinner fram i tid. Där ska hon gå, ensam med sin oro, sina förvärkta händer, sin totala ensamhet. Det är “äldrevård i världsklass” med svenska, östermalmska mått mätt!

Veikko, Annikki, Pentti

Utflykterna till Suomikoti är balsam för Annikkis själ och Veikko blir glad när hon kommer. De sitter tillsammans och pratar, med huvudena nära varandra och Annikki stryker Veikko över handen och det ser varmt och kärleksfullt ut. Veikko var lite långhårig idag och vi skojade om att jag ska ta med mig lite hårvax nästa gång så vi får styrsel på stråna. Han har varit lite dålig på att äta också, på senare tid, sa personalen, men med tanke på hans insjuknande och sjukhusvistelse i december förra året så kanske det inte är att undra på att aptiten blivit lite sämre. personalen gör dock vad den kan för att ”göda” honom. Läs Pentti om Veikkos hjärtinfarktsresa genom tre sjuhus på en vecka!

Vi drack kaffe – så snart vi kom satte personalen på bryggaren! – och pratade och Veikko var glad över besöket. Han och Annikki har verkligen fattat tycke för varandra och det märks att Veikko tycker det är fint när hon sitter intill honom och stryker honom över armen och handen och pratar bara med honom. Personalen är med, skrattar, pratar, sitter ner en stund och deltar och går sedan tillbaka till sina sysslor. Allt flyter på lugnt och fint och vi som besöker Veikko och de andra gamla känner aldrig att vi är till besvär eller i vägen. Om det fanns fler sådana här ålderdomshem och personal som på Suomikoti, då skulle man inte behöva känna ångest inför åldrandet och fasa för att en gång hamna på ett hem!

Vi lämnade Veikko, Tyra, Anna-Liisa och de andra när det var dags för lunch. Och när våren hunnit komma en lite längre bit på väg så gör vi ett nytt besök!

En del av den jättefina personalen!

Krister, Esko och Tyra

Pentti busar med Tyra