Riitta berättar igen

Här finns Riittas första berättelse. Här skriver hon igen, tänkvärt och viktigt:

Vem som helst av oss kan också en dag hamna i precis samma situation som Veikko Virtanen. Så nu gäller det verkligen att vi sverigefinländare och andra samlar oss för att hjälpa honom. Och det kommer vi att göra! Vi är ju i vanliga fall så fogliga att det är riktigt synd om oss, men denna gång ska det inte ta slut innan Veikko har hjälpts! Detta talade jag också om i mitt mail till socialchefen i Vaxholm under veckan.

Det vet väl varenda människa att det innersta ”språkspåret” i människans hjärna är modersmålet. Man kan förlora de andra, senare inlärda språken men det sista som är kvar är modersmålet.

Samma väninna som var med på besöket hos den finske mannen i min tidigare berättelse, åkte häromåret till Finland på semester. Av en ren slump träffade hon på gatan i Helsingfors en skolkamrat från barndomens dagar. Skolkamraten berättade att hennes över 90 år gamla mor låg på sjukhuset. Skolkamraten vädjade till min väninna att hon skulle följa med till sjukhuset och hälsa på mamman. Den gamla mamman hade varit min väninnas lärare i svenska 45 år tidigare.

Mamman var finlandssvensk som i unga år hade gift sig med en finskspråkig man och bildat familj. I den helfinska nya hemorten blev hemspråket finska. Nu hade mamman med hög ålder helt glömt finskan och pratade bara svenska. Följden blev att barnen inte längre kunde kommunicera med sin mamma. Väninnan följde med och tolkade mellan mor och dotter.

En tragedi på sätt och vis det också och en tragedi som kan upprepas i många fall i Sverige eftersom här finns det mycket folk vars ena förälders språk barnen inte kan.

Språkets betydelse i äldrevården får inte bagatelliseras!

Krafter och hälsningar till din pappa och till dig själv Pentti! Snöbollen växer…..

Annons