Krister Nordström berättar
maj 15, 2010 4 kommentarer
Krister Nordström berättar:
En gång för mycket länge sen jobbade jag en kortare period på ett stort mentalsjukhus i Hälsingland. En dag fick jag vikariera på en avdelning för gamla och där träffade jag på den gamla finska damen, som ingen förstod, eftersom man faktiskt inte hade någon finsktalande personal då (40 år sen).
Jag tilltalade den gamla damen försiktigt på min något knaggliga finska, hon tittade upp, ett leende spred sig över hennes ansikte och hon började prata – på karelska som jag knappt förstod! Men vi pratade på så gott det gick under de ca 15 min jag var inne hos henne.
Det var bara den dagen, den korta stunden, men jag kommer så väl ihåg hur glad hon blev. Så visst är det här med Veikko viktigt !
En sista kamp 
Pingback: Riitta berättar | En sista kamp
Mycket bättre än lugnande medel. Har upplevt samma glädje hos människor inom vården, bara genom några ord på ett språk som är en själv. Trygg, lugn och hemma. Vår innersta väsen fungerar dåligt på ett inlärt språk, speciellt när vi blir svaga, sjuka och gamla.
Själv brukar jag se på Utisset nyheter på finska
det är ett sätt att lära sig lite, samt att jag tycker att
finska ska finnas på alla äldreboenden så att få tala sitt
hemlands språk, för det sitter i hjärnbarken, det går aldrig
ur, så stå på er om att få tala med sitt eget språk, det
mår alla bäst av att någon eller några att tala med.
Hyvä Krister!
Olen kanssasi sydämmestäni mukana,tässä hyvässä asiassa. Enempi täläisiä sydämmellisiä ihmisiä,
pitämään huonompiosaisten huolta. Tämä kosketti syvältä. Sydämmellisin terveisin LAILA